Det har alltid varit så.
Allting är så närlikt perfekt här att man känner ett visst tvång av att njuta. Det blir liksom carpe fucking diem. Men i form av ett måste.
Jag har jämfört tillvaron i Stockholm med tillvaron här. (Tillvaron i min hemkommun Sibbo får bli till en annan gång).
I Stockholm händer det så himla mycket helatiden, medan man blir så rastlös här. På en "öde" ö.
Fysiskt mår jag så himla mycket sämre inne i stan, medan jag nu känner mig så stark och frisk.
Det är konstigt hur miljön runtomkring kan påverka så himla mycket!
Här är man helatiden igång och får ganska "mycket" gjort. Inom citationstecken då allt är relativt, och energin man hyser av här är av helt annan sort än den som får mig att plugga ungefär 24/7 i Sthlm.
Här svämmar jag över av någon sorts oförbrukad energi, vilket jag i detta inlägg tänkte komma till.
Jag vet inte riktigt vad det är eller var energin kommer ifrån, men den mängden energi som mitt sinne binder inom sig är oerhörd. Den är av ett konstigt slag, som inte riktigt går att sätta fingret på...
Den liksom bara finns där och varierar mellan frustration och galen effektivitet.
Det märks på jobbet, då jag knappt kan sitta still fast det vore lugnare (somtur har jag fått jobba dom allra soligaste och mest hektiska dagarna!) eller inne i stugan såsom t.ex. igår då jag inte kunde låta bli att storstäda utan att komma ihåg att ta några pauser.
Jag måste medge att denna rastlöshet och oförmågan att använda sin energi beror av min dåliga karaktär. Ett typiskt personlighetsdrag helt enkelt, som maximeras och exponeras lite extra just här. Men jag hoppas verkligen att jag kommer lära mig att kanalisera min energi lite bättre snart!
Det handlar främst om att ta sig själv i kragen och göra typ "tråkiga" saker som inte innehåller lika mycket action jag nu blivit van med. Att ta en skogspromenad t.ex. låter kanske inte så lockande trots att det kan vara precis vad man behöver.
Problemet är antagligen att jag innerst inne är galet trött. Efter ett helt sinnessjukt år, eller snarare sinnessjuka 2016-2017 hittills, går jag på högvarv och måste ta lite tid på mig för att slappna av.
Stället jag lever och jobbar på just nu har ju varit platsen för avslappning. Och det blir lite paradoxalt att jobba här också, samtidigt som det är väldigt bra med tanke på den enorma mängd okanaliserad energi jag bär på.
Jag måste komma ihåg att njuta av stunden helt enkelt, hur klyschigt det än låter!
Ta vara på dom lediga dagar jag unnas med nu. I och med att jag inte kommer få något riktigt sommarlov utan i denna månad först ströjobbar några dagar och har några dagar ledigt osv. För att kunna ösa på i juli då säsongen förhoppningsvis är som bäst!
#carpefukingdiem #tavarapålivet #njutavstunden osvosv blablabla!!! <3
P.s. (klyschigheten fortsätter) det gäller väl helt enkelt att våga ta steget mot ett bättre liv. Inte gå omkring och grumla helatiden, eller tänka att allting inte är helt perfekt. För det är ärligt talat inte långt ifrån! Vi går så ofta omkring och tänker på hur dom andra ser ut att ha det så mycket bättre, men när man själv har nått detta - så mycket bättre - är det alltid något annat som skiter sig.
Sänk ribban, tänk på vilka delområden i livet du vill att ska vara "perfekta" just för dig, och vilka andra du kan lämna för ett tag.
Detta är min dröm, som jag uppnått. Efter att ha umgåtts med vänner i över ett år utan tillräcklig egentid eller den mängden space jag är van vid, känns denna ensamhet egentligen väldigt hemtrevlig och efterlängtad. Det tar bara en stund att fatta!
Så Tove, stäng av mobilen och låt sommaren och lugnet nå fram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar