Att vara i skärgården är något jag har sysslat med ända sen jag var under 1-åring. Varje år, varje sommar, och varje vinter har jag längtat tillbaka. Till motsats från många unga i min ålder har stugan alltid varit en kär plats. Inte en plats jag har tvingats till, utan snarare själv röjt undan hinder för att nå. Så länge som möjligt, så ofta som möjligt har vi varit på stugan. Tyvärr är det trots det inte så ofta.
För en ensamförsörjande mamma är det inte lätt att få lediga dagar, och för en liten familj är endast en bil ett faktum. Släktingarna har somtur hjälp till, både med båt, resor och tillvaron och bekvämligheten och sällskapet på ön. Men just nu flyger vi rättså långt med egna vingar, med undantag av båten, som ännu är till låns.
Men för en konstnärsfamilj är havet en outtömbar källa för inspiration. Havets guppande vågor, ljudet av böljorna som når stranden, segelbåtarnas vita segel som susar förbi, saltdoften i håret, den enkla livsstilen och den så kallade "coastal" eller "nautical" stilen inne i stugorna. Vi är tyvärr nästan den enda finlandssvenska familjen på ön med närmare 100 stycken stugor i varierande tre olika storlekar.
Sedan liten har jag sprungit i skogarna, simmat i havet, luggit på stränderna, äventyrat lite här och där kring ön, ensam eller med några jämnåriga. Jag är otroligt lycklig över att få ha varit där alla somrar (iallafall hittills). Jag har fiskat, åkt och framförallt kört motorbåt, seglat som liten, rott, simmat, blivit knuffad ner för bryggan, träffat på huggormar, tänkt hamna i sjöfara, seglat hjälplöst runt på havet då bensinen tagit slut eller båten gått sönder mitt i allt, sprungit i skogen, alltsomoftast med stövlarna fyllda av havsvatten, sprungit undan men framförallt sprungit till solnedgången, gråtit, skrattat, skrikit, kännt mig fri. Skrivit låtar, spelat gitarr, suttit vid midsommarbrasan...
Något som jag tycker att varenda människa borde ha tillgång till. Något som kanske inte utmärkt min profil alltför tydligt tidigare. Ön i Ekenäs har varit min fristad, stället där ingen vet om jag känner mig säker eller osäker. Stället där ingen kan anklaga mig för vad jag gör. Stället där jag känner mig allra mest som hemma. Stället som har varit mitt enda kontinuerliga hem sedan jag var 0-1 år gammal.
Men en dröm, som för tillfället endast ligger så långt bak i minnets fanor är att få segla. Som liten har jag gjort det några gånger. Med randiga orangea flytvästar och ett rep eller snarare en försäkringslina (som jag hatade, för jag var redan tillräckligt mogen att inte falla överbord som min kusin) minglade vi på släktens närmare på gemensamma segelbåt Merit. En födelsedag som kanske 5-åring har jag fått äran att få segla. Men det var inte så roligt, för mamma och pappa blev på ön och förberedde KALAS!
Så skulle min 18-årsdag kunna se ut, förutom att kalaset skulle bytas ut mot champagne. Drömmar, drömmar...
 |
| Jag som 5-åring kanske #regatta |
Kanske någon gång igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar