När vardagen blir lugnare, och möten med vänner och bekanta färre, får skrivandet en mer central roll.
Det är skönt att få säga ut sina tankar, konstruktivt.
När man är i ett enda människovimmel, med stressiga dagar (ja, undrar nog hur jag lyckades skapa så stressiga skoldagar) kommer tankarna nog oftast ut, för man har fler att tala med. Det händer en massa saker, som man helt enkelt måste få förväxla tankar om. Det är alltså skönt att ha vänner.
Ändå saknar jag mig själv. Mig, så som jag var förra sommaren (spec under de två sista sommarlovsveckorna, då jag ägnade tiden åt mig själv) och mig så som jag var förr förra vintern- rättså ensam, dock med intensiv kontakt till endast få speciellt utvalda personer, så att musiken, känslorna och låttexterna fick stå i fokus.
Det är inte hur jag såg ut, vad jag hade för intressen, vänner eller vad jag sysslade med då, som jag längtar efter. Utan hur jag bemötte mig själv.
Under sommaren i fjol ägnade jag somsagt all tid åt mig själv, och hade förvånadsvärt lite tid för att vara avundsjuk på mina hypersociala bekanta. Men nå, förr förra vintern fick omständigheterna mig absolut inte att må bra, men jag tog hand om mig själv och slet så småningom loss mig från allt det onda.
Orkka prata om sig själv, puuust.
Jag har alltså blivit en mera ytlig person, vilket är bra. Någon allt för fundersam är inte längre hälsosam, gentemot sig själv.
Vi är unga NU, inte sen! Men visst kan man ändå lägga tyngd på de sakerna som kan ge nytta i framtiden. Visst kan man vara ung men ändå klok, i de situationer som vuxna alltjämt grämer sig över sitt barnsliga handlingssätt såhär efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar