Det kanske blir vi

Mycket händer på en och samma gång. Det enda som gäller är att leva livet, lägga på en bra sång. Bara lyssna till orden, som inte kommer med begär. Bara följa med tonen, bara gå eller stanna där.

Det är var sommaren är för mig, att helt enkelt få vara en sådan tjej... Som inte alls bryr sig, om hon inte alls vill. Som inte alls vill stanna, inte längre sitta still.

Det går för fort, men det är okej. Vi kan samla minnen sen när hösten fäller mörker över stad och omnejd. Vi kan leva nu, om vi bara vill. Men vi kan nog vila, ifall du en stund vill sitta still.

Bara vi är tillsammans, och inte släpper loss fast någon säger så. Bara vi fortsätter springa medan andra bara orkar gå. Bara vi ser solen gå ner, och vi fäller alla träd, som är ivägen och hindrar oss från att se.

Vad du bär i ditt hjärta, för du bär det för mig. En present som är menad för just en sådan tjej. Som jag är just nu, och kanske kommer att bli. Kanske det för en gångs skull skulle kunna bli vi.

----------------------------》

Det finns flera orsaker att tro på ovanstående "dikt". Men till dagens: först tillbringande av tid med diktens filur :) sedan, då vi orkat stiga upp.. alltså klockan fyra på eftermiddagen, heh! Då for jag iväg för att springa, det soliga vädret till ära.

Jag sprang åt Nickby-hållet, för att inte helatiden mötas av korsningar. Och efter en tid kom jag att springa raka vägen till min bästa vän, helt spontant. Ganska roligt att kunna vara så himla spontan såhär på sommaren! Jag orkade nämligen inte vända om och springa hem någon kilometer för att söka mopeden, så hunden och jag sprang 5 km istället.

Vi chillade på en perfekt terass med glasväggar runtom. Beställde pizza. Deeppade. Talade killsnack. Skrattade. Närapå grät. Var trötta. Men lyckliga inför livet.

Helt spontant.

Kvart i midnatt kom jag iväg och gick raskt hem med hunden! Mysigt ♡ musik och whatsapp

Sommarnatt.

Visstvisst. Livet ler!

Studio i morgon, klockan 9. Borde sova. Klockan är 3.35

Känner mig som "ung igen". Värsta fjortisen skall snart fylla 18.

Jag ger en kyss till livet, och några klappar på ryggen till mig själv, för att jag orkat tro på d e t.

Sov gott

Min hand har haft en farlig tendens att domna de senaste veckorna, medan jag har sovit. Jag har antagligen sovit på den så att den först har domnat så att jag inte kan sträcka ut vänstra pekfingret vare sig öppna knytnäven ibland.

Nu har jag dock hittat lösningen, en bredare säng. En säng åt mig och en åt min hand! Wohoo. Båda sängarna är påväg till stugan i slutet av sommaren tror jag, och då kanske det vore dags att besöka IKEA! En dubbelsäng vore nog säkert ett helt vist alternativ annars också, speciellt när jag äger största rummet i detta hem. Förstås finns det andra orsaker också varför dubbelsäng vore ett klokt alternativ.

För övrigt är jag och mamma hemkomna från stugan, och jag ska snart åka iväg till jobbet. Lite mat och hundpromenad bara först.

Allt har sina sidor, speciellt dethär med sena mornar. Jobbet börjar först 14-15 tiden, men det är nog svårt att dra upp sig själv ur sängen 8 tiden på morgonen, så som jag planerade. Men huvudsaken är att få vakna upp i lugn och ro, utan stress.

Midsommarstämningar

Vet inte vad jag skall göra just nu. Rent tråkigt och praktiskt taget. Tröttheten kom emot.

Midsommaren var kul. Först jobb sedan åka till stugan. Stress över att hamna spela på kvällen, vilket jag dock avbokade.

Midsommarbrasa, människor, musik, solnedgång, sommar.

Min stugkompis, Inari, var här igen efter att ha varit ett år i England. Allt var precis som alltid förr, som om vi setts senast igår trots att det gått år.

Släktingar på ön också. Kaffe och kaka med dom. Fiska abborre, stiga ombord på segelbåt för att få loss 9-åriga kusinens metlina. Skoj!

Ja, vad mer kan man säga. När lär jag mig vila så jag kunde njuta av detta perfekta liv lite mera?

Seglingsfeber

Som någon kanske märkt har mitt senaste intresse varit blåvitrandigt. Både i kläder, inredning (främst på stugan) och tankesätt. Fihet, hav, enkelhet och renhet, i stadig balans med varandra- jämbördiga ränder.

Att vara i skärgården är något jag har sysslat med ända sen jag var under 1-åring. Varje år, varje sommar, och varje vinter har jag längtat tillbaka. Till motsats från många unga i min ålder har stugan alltid varit en kär plats. Inte en plats jag har tvingats till, utan snarare själv röjt undan hinder för att nå. Så länge som möjligt, så ofta som möjligt har vi varit på stugan. Tyvärr är det trots det inte så ofta.

För en ensamförsörjande mamma är det inte lätt att få lediga dagar, och för en liten familj är endast en bil ett faktum. Släktingarna har somtur hjälp till, både med båt, resor och tillvaron och bekvämligheten och sällskapet på ön. Men just nu flyger vi rättså långt med egna vingar, med undantag av båten, som ännu är till låns.

Men för en konstnärsfamilj är havet en outtömbar källa för inspiration. Havets guppande vågor, ljudet av böljorna som når stranden, segelbåtarnas vita segel som susar förbi, saltdoften i håret, den enkla livsstilen och den så kallade "coastal" eller "nautical" stilen inne i stugorna. Vi är tyvärr nästan den enda finlandssvenska familjen på ön med närmare 100 stycken stugor i varierande tre olika storlekar.

Sedan liten har jag sprungit i skogarna, simmat i havet, luggit på stränderna, äventyrat lite här och där kring ön, ensam eller med några jämnåriga. Jag är otroligt lycklig över att få ha varit där alla somrar (iallafall hittills). Jag har fiskat, åkt och framförallt kört motorbåt, seglat som liten, rott, simmat, blivit knuffad ner för bryggan, träffat på huggormar, tänkt hamna i sjöfara, seglat hjälplöst runt på havet då bensinen tagit slut eller båten gått sönder mitt i allt, sprungit i skogen, alltsomoftast med stövlarna fyllda av havsvatten, sprungit undan men framförallt sprungit till solnedgången, gråtit, skrattat, skrikit, kännt mig fri. Skrivit låtar, spelat gitarr, suttit vid midsommarbrasan...

Något som jag tycker att varenda människa borde ha tillgång till. Något som kanske inte utmärkt min profil alltför tydligt tidigare. Ön i Ekenäs har varit min fristad, stället där ingen vet om jag känner mig säker eller osäker. Stället där ingen kan anklaga mig för vad jag gör. Stället där jag känner mig allra mest som hemma. Stället som har varit mitt enda kontinuerliga hem sedan jag var 0-1 år gammal.

Men en dröm, som för tillfället endast ligger så långt bak i minnets fanor är att få segla. Som liten har jag gjort det några gånger. Med randiga orangea flytvästar och ett rep eller snarare en försäkringslina (som jag hatade, för jag var redan tillräckligt mogen att inte falla överbord som min kusin) minglade vi på släktens närmare på gemensamma segelbåt Merit. En födelsedag som kanske 5-åring har jag fått äran att få segla. Men det var inte så roligt, för mamma och pappa blev på ön och förberedde KALAS!

Så skulle min 18-årsdag kunna se ut, förutom att kalaset skulle bytas ut mot champagne. Drömmar, drömmar...

Jag som 5-åring kanske #regatta

Kanske någon gång igen!

Sommardagar och solsken

Välkomnande blommor vid dörren

Pergola, pergola

Hejs svejs.

En ledig dag till är alltid skön, speciellt då man börjar hitta sina krafter igen. Denna dag har utgått ifrån datorn, vardagsrummet och samtliga ärenden uträttade i grannstaden Kervo.

Att jag ännu har huvudvärk och illamående i kroppen kan bero på ovanan att bara sitta still framför datorn (kunde inte hålla på så i skolan hela tiden, som vissa), och det långa väntandet på mamma- som glömde telefjongen hem- vid matbutikens inneparkeringshall.

Men ett besök hos Pentik och Luhta gjorde lidandet överkomligt.
För lyxighetens skull köpte jag en vacker citronhandkräm i oljefärgsaktig metalltub (lite oekologiskt men otroligt snyggt), och så en virkad vit korg, för allehanda småsaker.

Men något länge längtat var nog Luhtas blåvitrandiga klänning! Något jag länge sökt efter, och nu fick testa för första gången. Den var som gjord för mig kändes det, så den fick hoppa med på direkten. Något som ännu kunde vara nödvändigt är en grå lång kjol. En testade jag redan på Lindex, men tog fel storlek och hann inte söka den rätta. Någon annan gång kanske. (Jag som aldrig använt annat än byxor och tröjor).

 

En ynnest för torra händer

Små vackra korgar är något som
 verkligen är bra att ha.

 eHBL som stipendie till mig för ett halvår var ingen dum idé av lärarna! Jag har efter att ha gått Samhällslära 1, dvs. ekonomikursen läst tidningen varje vardag. Dessutom har våran skola blivit av med sin vaktmästare, och jag har frivilligt blivit postelijon. Att hämta in tidningen varje dag och vänligt slänga den framför ögonen på både lärare och oinspirerade elever (som genom detta antagligen läst tidningen i medeltal lite oftare), har varit en glädjande gest, tycker iallafall de flesta lärare.

Att dessutom vara intresserad av historia, modersmål och samhällslära räckte tydligen till denna lyckosamma möjlighet att läsa HBL från pärm till pärm, digitalt dock.

Morgontimmarna lyssnade jag dessutom på fransk politikradio, vilket kanske gör mig ännu vanare vid uttalet och hörförståelsen, trots att jag ännu inte förstår så mycket.

Nu får innesittandet räcka. Mat och frisk luft i soligt väder är ett måste! Ha det bra.

Resväskan skulle inte klaga vid fall av en södersemester

Böt plats på soffa och TV igår, och allt blev mycket finare så.

Citrongräsljus är aldrig fel. Har gått omkring med detta levande ljus kring huset i dag

Fördelen i detta jobb med att sälja bär, är att väskan sällan är tom på hemvägen #körsbär

James Vincent McMorrow- Hear the noise that moves so soft and slow

Jacob Gurevitsch- Mexican Margarita

Sommarlov

När vi åkte till stugan var det som om sommarlovet skulle börja. Saken är bara att sommarlovet borde börja här hemma också. En semester på iallafall två dagar här hemma betyder inte så mycket avslappning, men inte så mycket att göra heller- för man orkar helt enkelt inte. Kanske man bara ska skita i allt och göra det man vill. Inte stanna i något sorts neutralt tillstånd, som inte gynnar någon.

Surfa på datorn, lyssna på radio och sortera bilder är vad jag behöver just nu. Jag tänker inte fundera på stressen över att rasta hunden, för det regnar. Vi väntar båda på stunden då en regnig promenad känns som bäst.

För övrigt finns det massor att göra, men jag tänker likgiltigt ignorera det, inte stressa i onödan. Jag tänker fundera på mammas och min radhuslägenhet, som verkligen borde piffas upp. Jag har alttid trott att man är något värd först när man bor i ett enormt egnahemshus, men inget av de egnahemshus vi har haft ett öga på senaste tiden har övervunnit denna radhustrea.

Nu börjar vår pergola bli klar så småningom, och trädgården är så fin i regnet. Jag väntar på att få förflytta mig ut. Jag väntar på att inte vara för trött för att låta bli allt kul. Jag väntar på att lägenheten är så städig att man kan leva här. Jag bara väntar på att få allt detta gjort.

Igår konstaterade jag förresten att mitt
klädskåp bara består av blått, vitt och randigt.

Snart färdig!

hemma, men inte hemma

När vi väl anlände hem började jobbet nästa dag. Somtur fick jag njuta av sovmorgon, och dessutom hade vi en kul grillkväll med volleyboll och chill tillsammans med tvåorna, eller tja, vi abin.

Sovmornarna är inte alltid så kul som man tror, jag borde väl ha förstått det. Nu ligger livet liksom på tomgång känns det. Man bara väntar på att man ska åka till jobbet. Man tror att man hinner med en massa, men när tröttheten faller på är snooze knappen väldigt frestande. Två timmar snooze är inget undantag.

I morgon har jag en arbetsdag från 8 på morgonen till 7 eller 8 på kvällen, ensam. Jag hoppas verkligen chefen kunde hitta någon att dela denna tur med.

För övrigt stressar jag över saker som borde göras, angående bilskolan främst. Dessutom har jag ett himla ryggont, som lättar då man går på gymmet. Synd att gymmet energimässigt inte kanske är bästa kombinationen med jobbet. Att stå och sälja bär är rättså energikrävande...

Att ta långa promenader med hunden är ett måste. Men hur ska man hinna allt? Åka hit och dit, och slappna av också! På jobbet kunde man emellanåt slappna av, om man bara ids. Då när kunderna inte är många kan man väl sätta sig i en liten solstol och andas ut en stund. Känslan när spänningen i kroppen börjar lätta är magnifik.

Stugan var angenäm. Saknar förstås tillbaka. Men om en vecka är vi där igen!

Ja, summa summarum.. Jag kan inte förklara med ord hur trött jag är rent fysiskt eller psykiskt. Utled på vissa oöverkomliga faktum. Jag kan inte heller förklara hur förvirrad jag är över vissa ting. Varför inte något sen heller fortsatte som det skulle, varför får jag inte gjort något så som jag vill. Men på samma gång händer andra fantastiska saker, som motvikt. Sådana saker som aldrig har hänt förut, och på så sätt för mitt liv framåt, till helt nya våglängder!

Och dessutom, kanske längtan bara är ett bevis på att något verkligen har varit värt det.

Här kommer del ett av stugbilderna, turen i Hangö!

Östra Hamnen

Restaurang Pirates

Chorizo-pasta (vege): före

..Och efter :D

Till näst: den dansande fiskmåsen!

Drömmars uppfyllelse

Ifall jag skulle ha tid och ifall jag skulle orka, skulle jag starta en sommarstugeblogg. "Välkommen till oss" skulle den heta, och den skulle följa med hur mina planer och drömmar skulle uppfylla sig.

Massor av bilder skulle pryda dess väggar, och jag skulle alltså lova bära med mig riktiga kameran vart än jag går. Datorn skulle få aktivare bruk och kontoret skulle helt enkelt vara en nödvändighet.

Jag skulle rycka mig i kragen, göra allt lite mera systematisk. Röja tid åt det jag påriktigt vill göra och se men samtidigt skaffa bort allt det som bara hämmar lyckan och livskvaliteten.

Jag skulle börja leva en förnäm och sofistikerad pensionärs drömliv redan i tonåren. Jag vet vad jag vill och behöver inte vänta tills 30 för att börja jobba för mina drömmar.

Denna stuga får jag i arv, så varför inte pryda till det redan nu? Jag vill ha det så som det ska vara. Så som jag vill. Dethär är trots allt mitt liv.

Kanske Välkommen till oss får uppfyllas i form av några enskilda blogginlägg här på Lycka till!. Kanske man inte ska lyssna på dem som tror att hela världen är emot ens drömmars uppfyllelse.

Minnet fullt

Lite som min telefon, känner jag att min hårddisk är fullproppad. Jag tror jag måste gå hem och nolla huvudet, innan jag kan njuta gränslöst utav detta paradis.

Då man sällan är på en viss plats ringer endast tanken "det är nu man ska njuta, när man har chansen" i huvudet. Vem hinner njuta när denna klocka ständigt tickar en i örat?

Men jag njuter! Om inte annat så undermedvetet. När jobbet börjar kan jag klä mig i samma skärgårdskläder, inbilla mig samma havsbris mot kinderna och helt enkelt lämna tankarna på ön. Det inger en intressant guldkant i vardagstillvaron, då man får vara i helt egna världar. Man orkar, för man har ett mål att nå, ett brinnande tvång att få komma tillbaka.

Ja, vi åker i övermorgon, alltså ett helt dygn kvar att njuta utav ♡

Städa färdigt inför midsommaren, måla köket och vardagsrummet i en så överlägset härlig ljus och vit ton att jag dör av lycka inombords då jag tillfredställd åskådar resultatet.

Sedan vistas i naturen, se på solnedgången, bada bastu, kanske ta ett dopp i havet...

I dag var vi i Hangö, mamma och jag. Himla lite folk så här tidigt om sommaren, och blåsigt som det är. Men vi hade fint väder, god mat på Pirates och fina hamnen och Tvärminnevägen (bilder senare). Älskar. Men vi svor över att inte åka dit i juli, då man knappt ryms att andas på grund av trängseln.

Allt är bra, får jag intala mig själv. Och att intala en själv är bara en gammal vana. Ja, man lever så lätt av gammal vana, redan som så här ung! Trots att allt vore bra i dag, men dåligt i morgon, kan man alltid minnas det goda. Varför alltså låta bli att leva i dag, bara för rädslan att dö i morgon.