Livet knyts ihop...

Idag känns betydligt bättre än igår. 
Ni kanske vet känslan när vissa dagar bara har en viss prägel över sig. Antingen bra eller dålig. Ibland intetsägande, apatisk och meningslös. 

Men idag är alltså en bra dag, som började tidigt efter bara 4 timmars sömn. 
Det här med fester varje helg börjar funka småningom. Förra helgen sov jag 2 timmar, nu sov jag redan 4 timmar! Nästa vecka 6 timmar... :D 

MAMMA var på besök hemma hos oss här i Stockholm! 
När jag säger hemma hos oss, känns det verkligen så. Min riktiga familj var på besök hos min hyresfamilj. 
Det blev bara en kort fika, då andra äventyr väntade. Men nu har Mamma åtminstone sett var jag bor, och träffat min extrafamilj. 
Känns skönt att knyta ihop båda familjerna om man säger så. Kan gå och få dåligt samvete över att jag inte är hos min riktiga familj, utan hos en annan, som likväl är att klassa som min familj nu. 


Kunskapen knyts också ihop. 
Har legat och slö-pluggat hela dagen, ena timmen ena ämnet och andra timmen andra ämnet. Så ska jag bara knipa in ett tredje haha, men det får vi reda ut nästa vecka! 


Ikväll tänkte vi sitta och hänga nånstans över en bärs med en kompis, på Söder förstås. 
Hoppas på att hitta nya stammis ställen man kan invadera. 
Snart är det vår, tiden för Stockholm. Tiden för ute häng. 
Över en bärs eller två. 


Man lär sig att se livet på det stora hela. 
Hur ett år går så snabbt när årstiderna växlar. Att det inte handlar om enstaka dagar avskilda från varandra. Det handlar om veckor och månader, timmar och år - som alla har ett samband med varandra. Minuten innan timmen, dagen som går över i en vecka. 

En jävla balansgång man kan bli lite less på ibland. 
Det tycks aldrig finnas tid för något, och det är alltid många och nya stressmoment som gnager i bakhuvudet. Det finns liksom ingenstans man bara kan vara i alldeles lugn och ro, utan att någon plikt kallar. 

Men kanske det är vad som poängsätts här i livets spel; förmågan att få allt att gå ihop. Att knyta enstaka spår av existens till ett fullständigt liv. 

Tar lätt nästa bästa flyg till Mallorca.

Hahaha, kan inte annat än skratta. 
Tragikomiskt ironiskt, men sant. 

Ni vet att jag har skrivit mycket om livets överraskningar, och hur man står där och aldrig vet vad som väntar bakom hörnet. 

Hur man aldrig riktigt vågar lita på att stormen är över, och är beredd på vad som helst. 


Hade en dålig känsla hela vägen, men tänkte att om alla gör sitt så fixar det sig. 
Och här står jag med 3 stycken tentor framför mig. 
Ironiskt nog kan jag fritt välja vilket rättsområde jag har lust att plugga idag haha. 

Inte kul. 

67% underkända studenter i en omtenta i fastighetsrätt. 
En vanlig tenta, utan några konstigheter egentligen. 
Svåra frågor, men desto hårdare rättning verkar det som. 


Aja, jag har gjort mitt uppror och nu är det bara att vänta och behålla nerverna. 
Keep calm and bomba juridiska institutionen med hatmejl ungefär. 
Tragiskt men sant. 


Aja, säkert mycket egen förtjänst också. 
Kanske inte presterade 100% efter jullovet som rörde till i mitt huvud. 
Men skulle tro att det borde räcka med att plugga TVÅ gånger 100% till samma tenta (glömde ju anmäla mig första gången i all stress), att läsa alla böcker från pärm till pärm - vissa två gånger... Och att skriva 10 ark, d.v.s. 20 sidor text under tentamens gång. Men nej. 


Aja, som tur är vi inte ensamma osv. Tillsammans klarar vi allt blablabla, börjar bara va rätt trött nu.  


Någon högre makt försöker testa vad jag går för. 
Testa på bara... 

Puss o kram

Låt denna suddiga bild symbolisera mitt humör just nu. Tänker redan på palmer och solstolar. 

Och det sinnessjuka leendet.... 

Representerar gott en rätt sinnessjuk situation haha! :D 

Utmanande vardag

Tjenixen! 

Har börjat året med att försöka få allting att gå ihop. 
Få alla behov tillfredsställda och även försöka klämma in det man "inte har tid" med. 

Har under 2017 funderat mycket på vad jag egentligen vill och inte vill, och har lärt mig att bli uppmärksam på faktorer som stjäl mera energi än vad de ger. I vissa fall kan det vara en levnadsvana (t.ex. för många timmar framför en skärm) som får mig att må sämre än vad jag egentligen vill eller skulle kunna må. 

Många gånger har det varit ett åtagande eller en social relation som tryckt på. Många av dem har jag fortfarande kvar. Det säger sig självt. Ifall man åtar sig någonting, kan man inte bara slinka ur fast åtagandet inte helt mötte alla mina förväntningar. 

Huvudsaken är att man själv mår bra. Om man först tar hand om sig själv är det lättare att hjälpa andra osv blablabla. 

Jag tycker det är väldigt svårt. 
Att säga ifrån, om någon får en att må dåligt. 
Om det är något litet drag man bara stör sig på, vill man inte riktigt säga till. 
Man kan inte gå omkring och ändra på folk liksom. 

Många gånger tänker jag att det är en Battle som alla andra också får ta, det hör till. Om man börjar tänka att jag är värd bättre bemötande än så här, så springer man lätt undan då livet bara visar sin lite sämre sida. 

Men det är många gånger man egentligen borde ändra på sig själv. 
Helt enkelt låta bli att lyssna. Ta tillvara alla tips och låta resten vara.
Men när ska man stänga öronen? 

När ska man sluta lyssna på alla andra. Sluta leta efter den bekräftelse som varje människa behöver.... När ska man sluta leva upp till alla krav som ställs på en? Alltid lika svårt att veta var gränsen går. 

Helt tydligt något jag får jobba på även i år. 

Det jag däremot har lyckats med är att få vardagspusslet att gå ihop. 
Att hinna träna, vara ute, plugga, ha kul, tvätta, laga mat osv osv... 

Skönt att vardagen föll på plats så snabbt! 
Nu gäller det bara att hinna ta det lugnt så man orkar denna vardagstakt även längre än bara någon månad. Och så måste jag varva ner lite tidigare på dygnet för att kunna sova. 
Svårt att vara en natt människa men samtidigt ha massor man måste göra och tider att passa under dagen... 


För övrigt har jag haft en alldeles fantastisk helg!  
Så fint och så mysigt. På Strömsholm. Med hästar, hundar, katter och vänner. 
Precis vad jag behövde! 
Ordentligt tjej-snack. Avkoppling och djurterapi haha. Samt frisk luft i ett fantastiskt vinterväder! Och motion. 

Här några bilder från Strömsholms slott, stallet och det fantastiska vädret (HIMLEN!) 

Överväldigad

Dags att andas igen. 

Det har kört igång, kaoset. Ny termin, nytt år, nya löften och nya förhoppningar. 
Inviger det hela genom att fly till landet över helgen. Hästar och tjejsnack utlovas, BEHÖVS. 

För det första verkar jag ha en hög tendens att bli rent utsagt deppad i början av terminerna. Jag jämför mig mycket med hur långt mina kurskamrater har kommit med plugget, och rivstarten tar helt enkelt ganska hårt på mig, då jag är van att plugga mycket annars också och nu känner mig otillräcklig. Dom flesta andra är fyllda av energi efter ett lyckat jullov eller sommarlov eller whatever, medan jag har pluggat mig igenom även loven.... hmm, varför? Vet inte. 

För det andra behöver jag en axel att stötta mig på. Jag brukar vara den som alltid står upp med huvudet högt och fortsätter kämpa medan många andra redan skulle ha fallit. Jag är den som ofta finns (eller iallafall med alla mina krafter försöker finnas) där, och erbjuder en axel att luta sig mot. 

Bara för att jag kämpar och klarar mig igenom skit som skit med leendet på läpparna, betyder inte att jag inte skulle behöva en axel att stötta mig på. Och jag vill inte vara tyst om sånt. Alla behöver det ibland. Jag vill inte göra det mot mig själv, att sjunka i mörkret och inte låta andra hjälpa mig. För jag vet precis hur härlig människa jag är och hur mycket alla omkring mig egentligen vill hjälpa till. Ingen vet bara hur... 

Jag vill bara få det sagt. Vet inte ens varför. 
Kanske främst för att vara ärlig. För att berätta om att det inte är någon jävla fasad. Att le och va glad och ha roligt fast man kanske känner sig förkrossad innanför. Det hör till min natur, och jag tänker inte låta bli att le bara för att jag har en dålig dag. 

Jag har ingen kontroll, och det är antagligen vad som stör mig allra mest. 
Att ha en massa tentor som väntar, och att inte helt enkelt orka stiga upp för att gå till skolan en dag, för att man är så trött och kroppen säger ifrån. Jag vill inte heller bli förkyld nu. Så många gånger som jag kör mig in i väggen bara för att det "enda" sättet att vila är när man blivit förkyld. Not fair. 

Det är ärlig skit på G igen, men jag känner att denna världen håller på att bli så oärlig. Redan mina allra närmsta håller uppe en fasad som inte går att se eller komma igenom, bara för att samhället och livet har format situationen så. Jag orkar inte sånt. 


Enough. Nu tänker jag berätta nåt jävligt kul istället!

Jag gick med i fadderiet, i skolan. För att välkomna nya juriststudenter till deras studier och studieliv. 
Så jävla bra beslut. Tvekade och velade först väldigt länge, tänkte att jag blir fadder senare.... men vadå senare? Livet är nu. Så jävla bra beslut! 

Vi träffade nämligen våra fadderbarn igår. För det första har vi så bra fadder gäng. Nu när man lär känna människor under ytan, och blir närmare med de man tycker om att hänga med annars. 

Och alla våra fadderbarn alltså.... ALLA helt fantastiska. Fattar inte vad vi ens gjort för att förtjäna så bra bemötande. Alla var så trevliga och öppna från första början. Ingen instängdhet eller blyghet, men inget överröstande eller "jag vet bättre" heller! SÅ jävla bra. 

Kan inte ens förklara. Men känns bra att få vara fadder, och visa vägen för andra - såsom våra faddrar visade vägen för mig. (Vi vann hela skiten och var jätte ambitiösa under mitt år, bra minnen alltså!) 


Men ibland tar det krafter att vara glad. Fast man får så mycket energi! Det är intressant hur det funkar. Att trots att man får så mycket glädje och lycka och uppmärksamhet och allt vad en människa kan önska sig - så känner man sig så tom. Som att man har gett bort allt man har. Förstår inte. 

Tänker främst på fenomenet nu, att det blir så ofta när man har haft kul! Efter en fest, ett fantastiskt evenemang eller dylikt. Man känner sig så tom och ensam efteråt. Bara saknar tillbaka. 
Som tur får jag återvända till mina härliga fadder barn redan IMORGON! <3 TAGGA! 


Några låtar jag lyssnat på senaste tiden. 
Lite apatiskt deppiga men ändå fyllda med hopp:

V.22 -  Llojd 
Don't Panic - Coldplay 
Pyro - Kings of Leon 
Slow Dancing in a Burning Room - John Mayer
Älä jätä roikkuu - JVG (ja, senaste låtarna av dom är faktiskt bra producerade rent musikaliskt sett)

Pusta ut

Hej kära vänner, 

Det har blivit lite frekventare bloggande på sistone, och det av en orsak. Detta har blivit min kanal att pusta ut via. Ett sätt att andas lite lättare helt enkelt, och att övervinna och lämna bakom det som kändes som slutet innan. 


Det har inte varit helt lätt på sistone, och kommer säkert inte lätta helt snart. Det har verkligen funnits mörka stunder som känts som slutet - trots att man vet att det går över. Man vet bara inte när! Men nu har jag gjort mitt. Och det är inte jag som har det jobbigt. Allt kretsar inte bara kring mig, eller? ;) 


Jag vill inte närmare gå in på omständigheterna eller detaljerna i mitt jullov, men jag kan säga att det var speciellt och helt tvärtemot alla planer och intentioner. Jag hade verkligen sett fram emot ett väldigt fartfyllt men ändå lugnt tillbringande av värdefull tid i mitt andra hemland Finland. 
Med stor möda tog jag mig först dit och så blev allt helt som inte tänkt. Då när man som mest hade behövt lugnet (efter ett jag vill inte ens tänka hur långt arbetspass - 1,5 år kanske?) för att vila eller få plugga i lugn och ro - då var det fullständigt kaos. Och då min rastlösa själ hade saknat lite kaos och dekadens så var hela stället dödstyst och öde. 

Samtidigt ville jag inte åka till Sthlm tidigare, inte bara ge upp sådär. 


Men tiden går fort. Nu är jag här igen, och det känns som igår fast det samtidigt känns som att många år rymts in under dessa knappa 3 veckor. För det första var ju förra vårterminen i Sthlm helt nyss?! Och för det andra så slungades jag ca 5 år tillbaka i tiden under jullovet. 


Det är svårt att förklara hur. Men många minnen dök upp, liknande omständigheter och tillfälligheter, lika jobbigt på vissa sätt och lika ruta ett. 
För fem år sedan kan man säga att jag började få fart med mitt eget liv. Just precis mitt egna liv! Man började gå enligt sin egen klocka, istället för att bara följa förutbestämda spår. Det mesta jag är stolt över i mig själv - har jag uppnått eller åstadkommit under de senaste fem åren.

Ändå känns det väldigt svårt och skrämmande att slussas tillbaka till gamla minnen. Vad är verkligt och nu och vad är bara tillfälligheter som får mig att blicka tillbaka? Och nu pratar jag inte om en nostalgisk tillbakablick till gamla goda tider - utan jag pratar om ruta ett. 


Det kändes som att all min uppväxt och utveckling som människa, allt jag har lärt mig om framförallt känslohantering och empati gick till intet. Som att jag numera var en klandervärd människa, som inte har uppnått någonting i livet. Som om allt jag gjort under dessa fem åren gått upp i rök. 

Det här var en fas i uppväxten. Att bli vuxen och klippa av de banden som hållit en kvar så länge, men banden som man samtidigt vill behålla. Och inte bara jag - de närmsta omkring mig. Ena dagen behandlades jag som ett litet barn utan eget vett eller egen vilja, och i nästa stund krävdes jag på så vuxet beteende och ansvar som inte ens naturligt kan förväntas av en individ i min ålder. 

Framförallt kände jag mig orättvist behandlad. Och alldenstund har jag ingen att skylla på. Annan än livet. En dag kommer jag förstå... (och inte bara jag, vi kommer alla förstå och veta bättre senare).


Som tur visste jag hela tiden att jag må ha hamnat i ruta ett igen, men på en helt ny nivå. Den ruta ett jag är i nu är något helt annat än för fem eller bara ett år sedan. Jag har sett på det som en utmaning, som en fysisk tävling. Ibland får man helt enkelt färre redskap med sig i kampen - men klarar sig bra ändå! 
Alla kanske inte vet eller ser att man spelar på en helt annan nivå - det kanske inte märks utåt. Men jag kör mitt race, och jag vet precis vart jag har kommit och vad jag har uppnått - fast det kan kännas oklart ibland. 

Nu gäller det bara för mig att få det bevisat för mig själv, så behöver jag inte bevisa det för någon annan. Svåraste här i livet är ju just att ingen annan vet vilket race du kör, och på hur hög nivå! Allt är personligt och individuellt, men ibland kanske det är bättre att förklara och vara öppen. Ofta då när man skulle behöva någon vid sin sida som mest - ekar tomheten omkring en...


En dag kommer jag tacka Gud eller vem det än är där uppe som styr. Men inte idag. 
För allt jag lärt mig på vägen. För alla jävla utmaningar som jag kastats i - utan redskap. Men klarat mig bra trots det! 

Jag har kanske inte fått allt en ung människa kan önska sig. Men jag har fått så mycket som man inte kan köpa med pengar. Något som i dagens värld är ganska sällsynt, och avundsvärt. 


Därför är man även ganska utsatt, som avundsvärd. Jag är en av dem som vågar vandra min egen väg, och det utsätter mig för strålkastarljus och hån ibland. Livet och omvärlden försöker picka på en och pröva hur länge det tar tills jag brister. Men vad fan - vart ska denna värld gå om ingen visar vägen och går med? Trots att vår jordglob snurrar tror jag inte att hon gillar vandra ensam. Om någon trycker ner mig för avunds skull, är det inte my loss. Det kommer nog dom flesta förstå någon dag. 

Jag är även en av dom få som vågar ringa efter hjälp när det krisar sig. Men det är också en rätt ny och ovanlig grej känns det som. 
Samhället trycker ner oss och tycker vi ska klara oss själva, i vår ensamma lilla individualism. 

Jag är nog mest av allt tacksam. 
Kanske inte idag. 
Men jag vet att det finns där någonstans, innanför. 
Allt jag behöver och alla redskap jag har att åtgå. 
Det handlar bara om att fixa situationen,
och även denna gång gick det rätt bra, trots allt. 


Vi får se vad som händer nästa gång!
Kram

En snabb tillbakablick

Tänkte titta in här, 
Lite nyfiket, 
Lite nervöst...
2018 till ära! 


Mitt motto för detta nästa år är att jag har ett helt jävla år framför mig - utav oförbrukade chanser. 


Det har hänt så mycket på sistone, senaste två tre åren, och jag har fått forma mitt liv ganska långt så som jag vill. Kontrollfreak som jag är har jag krossats i bitar om jag inte fått bestämma över hur saker och ting ska gå. 
Men efter en stund har jag fattat att va fan, det var bara någon högre makt som försökte hjälpa mig på traven. 

Det kan vara svårt att inse varför vissa saker händer, förrän man blickar tillbaka och fattar allt. 

OM inte allt så lite mer än förra året!


För att vara ärlig så lever jag just nu i en ovan beskriven situation. Där jag inte kan kontrollera ett enda litet skit - knappt hur jag reagerar eller uttrycker mina känslor, där jag inte ännu fattar någonting och bara hoppas på att 2018 småningom ska ge mig svar.
... Somtur handlar det om livet i sig, och inte om mig personligen - annars hade jag redan gjort något åt saken. Men ibland får man bara acceptera situationen, leva i stunden och andas igenom mörkret och det jobbiga och tuffa och orättvisa. 
(Man har alltid varit med om värre och det finns alltid värre saker som väntar). Nu är bara nu...

Men alltså, fyfan vilket år man har haft!
Helt sjukt nu när man börjar blicka tillbaka, ens snabbt (mellan varven). 
Speciellt om man lägger till 2016 med mitt 2017 känns livet ganska komplett. Musiken från 2015 och så känns allt redan väldigt bra. 

Jag har helt enkelt fått inse hur långt jag kommit i livet, och vågar vara stolt! 
Jag har aldrig varit nöjdare med mig själv, självförtroende och självkänsla-mässigt. 
Förstås har man aldrig kommit i mål när det gäller livets visdomar, och jag vet att någonting jobbigt knackar på dörren efter en glansperiod - trots att jag aldrig riktigt vet exakt vad som väntar.
...
Det är nästan komiskt att ringa upp vänner man pratat om någonting med - och bara konstatera att det man pratade om hände - och ingenting kunde man ana. För det är väl så livet går. Inget kan man ana, och det är väl själva charmen. Oavsett om det är lyckligt eller tragikomiskt. Eller kanske båda? 


Detta blir tydligen ett väldigt allmänt hållet inlägg, i och med att det blir helt för personligt annars. Dom som vet - vet, dom som inte vet vet inte, eller så tar dom reda på det eller vad fan dom vill! 

Jag är ärligt sagt jävligt trött, men jävligt taggad. Trots att jag hela tiden oroar mig för framtiden - hur ska jag orka? Hur ska det gå? Kommer jag klara nästa tenta? Kommer mina betyg räcka till ett jobb jag trivs med? Kommer jag kunna förändra världen? Kommer min musikkarriär slå igenom när jag väl ägnar all min tid åt den? 

Dessa är ärliga och relevanta frågor - som ingen har svar på, just nu iallafall... 

Och fast jag i skrivande stund är skiträdd för att en sådan där "vad var det jag sa?" stund ska komma igen - när man skriver ärligt om sin livssituation, vågar förutspå lite om framtiden och vågar uttala sig om det förflutna, året som gick. Att jag ska stå där igen utan någon sorts kontroll, fullständigt handfallen och bara så kämpa mig upp igen. 

Men det är väl vad livet handlar om? Och jag vill våga leva nu. När annars?
Om inte annat har jag kanske inspirerat några enstaka läsare på traven! 


Det jag ville säga var nog att 2017 var ganska AWESOME. 
Det mesta jag gjorde var, om inte själv förtjänt, så självförvållat :D 
För det mesta hade jag kontroll över mitt liv, och kunde fatta vägande beslut rätt så självständigt. 
Jag hade helt enkelt flugit ur boet - första hela året sedan jag flyttat hemifrån, utomlands skulle kanske många säga, men jag skulle snarare säga tillbaka till en flod av barndomsminnen man inte riktigt vet hur man ska hantera. 
Jag bodde själv på en ö en hel sommar. 2,5 månader utan avbrott. 
Var mindre rastlös än förut, och då jag blev rastlös kunde jag vända om det till något bra. Jag klarade av att nå upp till många drömmar, på ett hållbart sätt (i jämförelse med 2016). 

Allt som allt (såhär i efterhand) var 2017 ganska chill. 
Det är nu ni ska börja ifrågasätta denna text och skicka mig oroade SMS (skriver någon SMS längre?) och fråga hur jag riktigt har det... 

Men alltså ärligt talat. 
Jag älskar att plugga, för då får jag vara för mig själv, reflektera över livet och all kunskap och alla intryck jag fått ta in. Absorbera allt det till något vettigt och meningsfullt. 

Jag älskar skärgården, och skulle vilja bo där för alltid - på ett lämpligt avstånd till lite asfalt och stadsliv förstås. 
Jag hade ett helt fantastiskt sommarjobb, på 5 minuters båtvägs avstånd! 

Jag hittade väldigt många nya vänner och bekanta i samband med många många spontana äventyr, och fick befintlig vänskap bekräftad eller obekräftad. 

På det hela taget har det varit ett väldigt spännande år! 
Framförallt har jag lärt mig hur spännande en kanske utåt sett väldigt tråkig vardag kan bli med lite spontanitet och tack vare livets små glädje-ämnen! <3 


P.S. Hade ett alldeles fantastiskt nyår! Tredje året gillt. 
Tog det ganska lugnt faktiskt ... (Läs: kom hem halv 7 på morgonen, lugnt ni vet :D) och hjälpte till lite med själva festen, lyssnade på mer eller mindre bekanta människors bekymmer och kunde sitta långa stunder och bara fundera för mig själv, tills någon överraskande själ drog mig med till dansgolvet igen. Till slut såg jag till att visa fantastiska live-bandet hur man ska spela, haha nejnejj. Kvälls-jam med gitarr och stämmor i grupp kl 5 på morgonen - vem älskar inte det? 


Här kommer några bilder som kan ge en rätt så komplett bild av mitt år. Proportionerna är kanske lite underdrivna, speciellt vad skärgården och pluggandet beträffar - men ni fattar!
Ps. Bildserien återfinns på mitt instagramkonto @terveolentove 

puss å kram <3