Från ett hem till ett annat till ett tredje

Inom en veckas tid har jag förflyttat mig från plats a till plats ö. Så känns det. 
Jag har förflyttats både geografiskt, tidsmässigt och i livet. Jag ligger liksom på en helt annan språngbräda än den jag befann mig på för bara en vecka sedan. 

Trots att det är mitt eget val att sprida ut mitt liv såhär (eller inte egentligen då jag sedan barnsben pendlat mellan två hemländer, men jag valde själv att komma tillbaka och inte bara glömma någotdera) så kan det kännas väldigt tungt att leva i resväskan helatiden. Både rent konkret med alla saker men även mentalt, nämligen alla dessa olika hem känns så himla annorlunda från varandra. Det jag har i Finland och det jag har i Stockholm betyder så olika. Olika vänner, olika miljöer, olika sätt och sedvanor, olika kläder, olika väder- allt!

Det kanske kan vara svårt för en utomstående att förstå, men jag lägger verkligen mycket energi på att reda ut hur mitt liv ser ut just nu. Det känns nämligen ganska suddigt. Nästan lite absurt eller surrealistiskt att först bo på en ö en hel sommar och färdas med båt till jobbet på 5 minuter, och nu plötsligt vara i Stockholm där det lätt kan ta en timme att röra sig från plats a till b, med vad som helst som kan hända där emellan. 

Jag säger inte alls att jag är missnöjd över mitt beslut att flytta tillbaka hit, jag säger bara att det är så mycket som är annorlunda- så mycket man behöver anpassa sig till! Speciellt när man hemmastadgat sig, men bara för en kort men ändå så lång tid (såsom en sommar i skärgården, eller en termin i Stockholm varefter man reser till Finland emellan igen). 

Jag ser det som en rikhet att kunna se såhär mycket och vidga vyerna redan på hemmaplan. 

Trots det är jag fortfarande så förvirrad. Nu tar man liksom tag i sitt liv till 100%, men plötsligt är man här och inte där man redan vant sig att vara så bra. (Dock skulle jag aldrig orka vara bara på ett, och det skulle inte kännas så himla bra i längden när man vant sig för mycket....)
Att dessa alla ställen dessutom kallas för hem, och inte går att klassas sinsemellan i och med att alla på sitt sätt betyder så mycket, gör saken ännu mer förvirrande. Men vart hör jag hemma då? Kanske någon annan kan känna igen sig och har frågat sig samma fråga nångång. 

exempel
I alla fall finns det så många positiva och negativa sidor, vilka man kan maxa till jättebra genom att byta ställe nu som då, vilket jag redan talade om i våras. Till exempel rastlösheten. På ön i skärgården är jag väldigt rastlös men på ett bra sätt och har numera lätt att kanalisera energin (därför är jag allra helst där, dock är det ganska jordnära och i hårda termer mått inte så effektivt). Hemma där jag växte upp i 12 år är jag rastlös på ett väldigt dåligt sätt. Jag har liksom inget att utnyttja energin till, vilket slutar i att jag blir väldigt apatisk, anspråkslös och helt enkelt likgiltig. I Stockholm är jag knappt rastlös alls (i jämförelse) isåfall på ett väldigt peppat och taggat sätt! Jag känner direkt hur pluggandet går lättare då jag har mitt skrivbord som är tomt och avskalat. Här kan jag sitta i timtals och titta ut genom fönstret och göra något vettigt med mina tankar. Samtidigt som jag kan fundera på stora världen där utanför och ängsligt undra vad jag egentligen gör här. Hör jag hemma här? Har jag rätten att vara här trots att det är mitt födelseland, eller har jag på något sätt berövats min licens i och med allt som kom omkring under barndomen.... Sånt kan jag gå omkring och tänka på, medan jag borde göra så mycket annat vettigt. 

Jag vill ändå uppmana andra att tänka efter. Jättefint om man har ett väldigt tryggt hem, då kan det kanske löna sig att vidga vyerna (inte genom att åka på solsemester till andra sidan jorden, det är kanske inte helt samma sak). Och tvärtom, ifall man inte riktigt känner till sina rötter eller känner att man verkligen svävar som värsta le citoyen du monde kanske det kan vara en bra tankelek: var skulle du klara av att stadga dig? Just nu eller i framtiden, vem vet!....


OBSOBS! Detta inlägg är inte så genomtänkt, utan skriver mest bara för att rensa huvudet i och med allt flyttande. Ta inte illa upp eller så seriöst :D

Ett förvirrat adjö

Vilken konstig känsla! Bokstavligen. 

Efter att ha levt på en ö i över två månader (och då menar jag fortfarande vad jag säger: att jag har sovit där varenda natt trots att jag skulle glömt handväskan med allt vad det innebär i baren, att jag inte rört mig längre än 30 km åt öst och väst) har jag nu anlänt ett steg närmare civilisationen. 

Passar på att ta det just steg för steg (tänkte först vara på ön tills dagen före tentan ungefär haha), kan dock vara helt bra att tillbringa lite mer än knappa 24 h "hemma" också! (vad som nu är hem?) Sedan lite senare i veckan bär det av till Stockholm! 

Det har gått så himla fort och det har hänt så himla mycket, samtidigt som det känns somom tiden stått still! I och med lugnet som havet och avsaknaden av stadsvimmel åstadkommer är det svårt att hålla reda på dagarnas gång. Man följer helt enkelt solen, och lever på naturens vilkor, vilket i sig är något av det bästa jag vet...

Jag förstår liksom inte ens vilken del av naturen jag är, förrän jag börjar leka kurragömma med hjortar och kaniner/harungar, vilka nästan blivit tama i mitt sällskap...

Kommer kännas väldigt absurt att t.ex. flyga eller vara tillbaka i stan!

Trots att jag visste att det snart var dags att åka iväg från det käraste stället på denna jord, var alla planer och tidtabeller så oklara intill slutet att jag liksom inte fattade ett dugg först. 

Fick dock gråta ut rejält och helt enkelt reflektera över det hela (när det ju handlar om så mycket mera än bara en sommar som tillbringat på ett bra sätt!). 

Samtidigt var jag så himla taggad på att åka därifrån. Inte på att lämna stället, men över att ta med hela min sommar där till alla andra ställen jag kommer åka till under följande etapp i livet. 

Jag menar, efter att ha levt som i en åker (eller varför inte som på en ö) i över två månader och verkligen fått tänka allt ur ett praktiskt perspektiv (hur ska dethär och detdär funka rent konkret) har man ganska många nya infallsvinklar inför vardagslivet, och jag väntar verkligen på att få ta tillvara allt jag lärt mig både om mig själv och kanske inte världen, men jorden runtomkring! 

Livet är komplett

Livet är ganska komplett just nu. Vet liksom inte riktigt vad jag ska säga.
Blandade men mäktiga känslor.
Å ena sidan är denna härliga sommar här snart slut för min del, å andra sidan kallar Stockholm och alla oförbrukade chanser där!

Väntar med andra ord ivrigt på en ny start, samtidigt som denna stund här på "öde ön" gått fortare än jag någonsin kunnat tro. Men när man riktigt tänker efter är det liksom passligt länge sen till t.ex. Midsommar för att redan kunna tänka tillbaka och längta lite smått.
Tror jag kommer leva länge på dethär!

På samma sätt som jag levt länge på dessa två fartfyllda år som snart gått, 2016 och 2017. Helt sjukt när man riktigt tänker efter. Det är vad jag har försökt göra. Sitta timtals vid fridfulla havet och reflektera 
Vet inte om jag kommit så långt... Om jag liksom nått målet. Det känns som att för varje stund som är fylld av någon sorts upplevelse, eufori eller erfarenhet måste jag tänka efter och reflektera tredubbelt. 

Jag har eventuellt hittat en diagnos för mig själv haha, tycker inte om att lägga en stämpel på folk (inklusive mig själv), men det känns skönt att eventuellt ha hittat en förklaring.
H S P - Highly Sensitive Person, är eventuellt denna förklaring.
Högkänslighet är typ att man tar in väldigt många fler nervimpulser/sekund än "vanliga" varelser. Å ena sidan går man ju då lätt på övervarv av alla impulser och reaktioner, medan man däremot måste ta tid på sig att smälta alla förnimmelser. Stämmer ganska väl på mig, med tanke redan på vad jag skrivit tidigare om att kanalisera min energi samt nu om att reflektera helt enkelt. 


Det finns en känsla av tomhet och saknad i all denna fullständighet också. Att ha fattat beslutet att leva "isolerad" från allt det vanliga flängandet hit och dit har ju förstås till en viss del berövat mig friheten att se vänner och fara dit jag vill just då. En viss sorts frihet. Som däremot har kompletterats med att få leva upp till sin dröm och fullända ett idylliskt liv här i skärgården.

Här är platsen för de flesta av mina hittills uppfyllda drömmar, eller snarare levnadssätt man vill leva upp till. Här är platsen för nya idéer, platsen där man laddar upp sig helt enkelt. 

Här är också platsen var alla minnen kommer upp. Som jag kanske nämnde förut är alla personer som någonsin varit viktiga i mitt liv på något sätt kopplade väldigt starkt hit. Att sedan leva ensam här utan allt detdär ( stop! somtur har jag haft mamma väldigt mycket här <3) känns ju lite tomt i sig. 


Ändå är jag glad över mitt beslut och stolt över hur jag verkställde det. Inga desto värre känslostormar eller ihopstörtningar. Bara ett ljuvt liv. Där jag fått koppla av från det vanliga (dock inte läsandet- som jag trappar upp med nu när det är sista arbetsdagen imorgon) och fylla dagarna med sådant jag inte annars hinner så mycket med, såsom motion, friluftsliv och helt enkelt både konkret och mental närhet med naturen och mig själv.


Jag har äntligen fått den tid jag behövde för att tänka igenom allt, fast den kändes knapp. 
Nu bär det av mot nya äventyr och jag bara väntar på hur konstigt det kommer att kännas att flytta till storstaden igen, att röra på sig i höga hastigheter- ofta och mycket, då man varit ganska stilla på denna ö i över två månader i sträck. Inte rört sig längre än 30 km rakt åt öst och väst. 

Så jävla najs!