Varför traskar vi här och smutsar ner den enda jord vi har

Gamla trasiga minnen flyter upp.
Nya stunder ådagalags, erfarenheter, fester, frihet.

Ligger här och är förkyld, igen.
Känns som att hela mitt liv går ut på att kämpa mot ett evigt virus som vill mig något. Ont.
Att vara småkrasslig i ett halvår och sedan känna att en vanlig förkylning inte går över...

Drömmer mig bort. Kollar på gamla bilder från i fjol och tänker: kan detdär vara jag?!
Kan mitt liv ha sett ut sådär utan att jag märkt.
Jag har egentligen allt jag någonsin velat.
Eller jag har kanske inte längre, men jag har iallafall haft.

Jag vet inte riktigt vad idén är, med allt dethär.
Att man traskar här och smutsar ner den enda planet vi har, och mår så himla dåligt helatiden. Dåligt kanske fysiskt (pga stress- ping jag) eller psykiskt för att man inte helt enkelt v å g a r njuta, för nästa dag kanske tar allt det fina med sig. Då blir kontrasten stor om man trodde att allt var bra.

Men vad fan!? Det lärde jag mig iallafall i fjol... Att livet inte kommer vara rosa moln i en evighet, så om det känns som rosa moln = NJUT! Istället för att bromsa för att det känns fel (därför att livet inte bara kan sväva på rosa moln).

Jag blir så astrött på att höra och se och känna hur folk, inklusive jag själv, går omkring och snackar om att man ska leva i stunden och kom ihåg och kom ihåg. VI snackar ju bara!? Tänker inte säga att kom ihåg att leva i stunden för lev som du vill. Men argh. Gör nåt ens. Försök!

Om det inte känns bra, gör något åt saken.
Jag måste nog ta mig en funderare och tänka efter vad det är som klämmer.
Varför jag är så krasslig hela tiden, varför jag är rädd och stressad all the time.
Jag vet ju nog orsaken rätt så långt, men jag måste börja väga allting på en våg.
Balansera. Är det värt att må såhär kasst, eller vad vill man egentligen här i livet?
Inte må kasst iallafall.

Puss och kram