t r a v e l

Det tog mig 13 år att fatta idén.
Fatta varför man skulle vilja sätta tid och pengar på att resa.
Fortfarande ser jag inte resande i sig som ett självändamål, utan främst de nya perspektiven som kommer på köpet.


Jag bojkottade flygande (och för den delen all annan kapitalism som kan vara förenat med livsstilen) främst för ekologiska skäl.

Som 18-åring hoppade jag på en chans och åkte iväg själv, till Frankrike. Inte ett dugg rädd vare sig för själva flygandet eller yrseln på flygplatserna, omedvetet världsvan.
Innan det hade jag flugit senast till Gran Canaria som 5-åring på den enda familjeresan.

Under senaste året har jag nog tagit igen allt koldioxidutsläpp jag trodde att jag sparade... :/
Vet inte riktigt hur jag skall tänka... Framförallt idag flyger jag ganska ofta mellan hemländerna (Sthlm-H:fors) och flygandet är både kul, tidsmässigt och ekonomiskt effektivt.

Trots att flygande är det mest oekologiska sättet finns det inte så många andra alternativ utöver färjan (som är stor, kräver mycket bränsle under en allt för lång tid...)

Jag tänker härmed ofta att jag inte borde flytta på mig så mycket. Borde kanske koncentrera mina angelägenheter till ett och samma ställe och förbli statisk. Men det går nog emot både min personlighet och människans natur... Jag tror det trots allt finns ett inre behov att utforska allt nytt.

Det tog alltså en lång tid för mig att bli pigg på tanken kring resande, men nu är det någonting jag kan återkomma till nästan varje dag. Drömma mig bort till och intala mig att det man upplevt är påriktigt... Otroligt.



Förra våren gick jag lös på min spontanitet då jag fick chansen att åka till Bali. Jag hade ingen aning om vad Bali var, var det låg eller vad faaan jag skulle göra där!?

Men en äventyrslysten 18-åring som jag var såg jag bara till att ringa mamma först och en timme senare var biljetterna bokade! En sen lördags eller söndagskväll efter några världens bästa GT:n... :) 

Spontanresor är säkert det bästa. Inga onödiga måsten. Det enda jag visste att jag ville göra var yoga. Turligt nog råkade vi lära känna en av de allra bästa världskända yogalärarna, haha!


BALI

Surfandet hann jag aldrig komma igång med. Först fattade jag inte vad grejen var eller varför det var så stort detdär med att kunna surfa, jag vet lite bättre nu.
Jag försökte aldrig ens komma upp på brädan, och när dom andra tog surflektioner låg jag på hotellet i magsjuka...
I varje fall trivdes jag i vattnet, och det var lättast att vistas där med hjälp av en surfbräda. Dock var vågorna alltsomoftast så höga att jag knappt hann upp på brädan igen innan en till gigantvåg med rasande fart stormade emot mig.
En annan gång hann jag inte ens i vattnet innan jag slungades i sandbottnen och fördes iland hängandes efter surfbrädan som var fast i vristen. Det gjorde ont! Men värt all sand i håret och bikinin samt alla blåmärken och skrapsår!
Roligaste var nog (typiskt jag) när strömmen förde mig så mycket åt sidan att jag plötsligt befann mig på "farligt" område där endast toppsurfare var. En varnade mig för att en tunnelvåg precis skulle infinna sig, och jag vände mig lugnt mot stranden och lät mig föras iland på toppen av vågen. Coolt.

Men asså se på dessa vågor !!! Och dethär var ingenting jämfört
med hur höga de var t.ex. kl 14 på dagen.

Till slut bara solade jag på en surfbräda på ett ställe där inte vågorna var så höga. Skönt!

Då jag fick magsjukan åt jag knappt något på tre dagar, men vi passade ändå på med en snorkeltur!
Jag trodde jag var sämst i världen och typ skulle sjunka till botten då det blev motström, vilket jag inte fattade haha.. Annars gick det bra!
Såååååå coolt att se alla fina fiskar och sjörövarskepp och fina landskapen. Vi åkte ut bara vi med en båt samt kapten, som visade oss de bästa ställena.

Såhär såg det ut!

Och landskapen...

De flesta dagarna var vi i vattnet/på stranden, annars åt vi gott, gick på olika museer, besökte tempel och shoppade. Om kvällarna var det dags för en lite finare middag, och efteråt häng vid någon bra bar. Det var inte så att man krökade, vilket var skönt. Lite synd nog att vi inte dansade alls...

Bintang (radler var min favorit) var the öl,
som innehöll kanske 2 % alkohol

Maten var alldeles fantastisk! Speciellt frukosten
alla fina och hälsosamma bowls samt färsk juice med bambu-
sugrör! Poached eggs och avocado var min favorit. 

Min favorit nattklubb/bar var absolut Single Fin. Där satt man och åt/drack
till denna fantastiska vy!

Saker som jag rekommenderar att göra är att besöka Ubuds risfält. 

Monkeyforest där var också kul, men roligaste var kanske att se aporna i det fria. Det gjorde man på stigen ner till fantastiska Tegenungan-waterfall

 

Efter badet under vattenfallet blev det störtregn (typ enda gången vi såg regn då vi var där i juni) 

och vi blev seriöst blötare i regnet än vid vattenfallet haha. 

Vägarna strömmade över och istället för att åka skoter kändes det som att åka vattenskoter. 

---

Jag rekommenderar även varmt att testa bo i en bungalow! 

Jag är väldigt dålig på att minnas var vi var i alla bilder, tror dethär också var i Ubud. 

Vyn var fantastisk från balkongen, och det finns oftast en pool vid varje "hotell"/AirBnB

Min favoritplats var nog Canggu, där vi var allra först!

Lite som en surf-himmel med en massa australienska unga travellers.

Mysig stämning.

Batu Bolong beach samt baren intill stranden var
absoluta favoriten!

Men en annan absolut favorit var nog stället vi var sist på, långt söderut: Uluwatu. 

På en plats vi hittade under en skoter-roadtrip såg man endast hav intill en oändlighet. 

Next stop därifrån var Autsralien och sen tog världen slut. 

Dethär var en annan fantastisk plats där!
Bakom en liten skogsdunge man inte riktigt visste vilka djur som skulle dyka upp i
fanns denna breath-taking vy!
Det roliga är kanske framförallt att när man tittade ner mot sina tår
var det ju lika brant som stupet i bilden.
#adventurous

Sist men inte minst: Nusa Lembongan. En båttur på ca 20 minuter och så var man framme. Här fick man kanske mest insyn i lokalbefolkningens livföring. Man såg hur mammor med sura miner tvättade sina barn med utomhusslangar och hur gamla gamla män lyfte stenar för att bygga fram vägar osv. Bakom allt detta "elände" öppnade sig dock en underbar vy, vilket jag verkligen hoppas att även lokalbefolkningen kunde njuta av trots allt. 

Nusa Lembongan var typ paradisön
(bortsett från min magsjuka jag fick där)

Resande ger ett nytt perspektiv på livet.
Att förflytta sig från en plats till annan hjälper en att se sig själv i ett nytt sammanhang.
Jag skulle gärna bara ha stannat upp där en stund, och helt enkelt tänkt över vad jag vill här i livet.
Utan allt det vardagliga och stressiga som stör kan man se sig själv utifrån helt enkelt.