Det blir som det blir

Klockan är 12, en söndagsförmiddag som knappt har börjat.
Trots det är jag livrädd för att den redan ska ta slut.
Allt som ska göras. Att inte hinna med.

Fönstret är öppet, jag sitter precis brevid.
Solen skiner så varmt där ute att jag inte märker någon skillnad.
Snarare får jag ingen luft annars.
Men är fortfarande livrädd.
För att bli sjuk igen, såsom senast för två månaders tid.

Ju mer man tänker på saker, desto värre blir det.
Klockan är somsagt redan tolv och jag har avrättat ungefär halva min to-do lista.
Rätt hyfsat iallafall.
Det finns folk som inte ens har vaknat än.


Men vart fan är man påväg egentligen?
Igår glömde frukostens färskvaror framme på köksbordet när jag åkte iväg.
Hyresmamman frågade om de var mina men gav därefter inget svar.
Jag var livrädd för att gå miste den fina prästosten och allt annat.
Halvvägs påväg hemåt trots att jag fick höra det lugnande beskedet.
Klart som fan att dom har lagt färskvarorna i kylskåpet!
Men vad som helst kunde ju ha hänt...?


Lugnt. Det blev en superfin heldag. Med 6 h plugg i gott sällskap
och en enorm halloumi burgare på favvostället därefter.
Kan det egentligen bli varken bättre eller sämre?

Det blir som det blir.

Vissa saker,
kan man helt enkelt inte rå för.

Det blir som det blir.
Och det blir bra.