"Jag måste börja pånytt, jag måste starta om" löd min öppningsfras till min senaste, ännu opublicerade låt.
Jag bestämde mig för att rensa e-posten i stället.
Igår rasade det till innanför mig, igen. Det var första gången på oerhört länge som min självkänsla och mitt självförtroende sagt upp sig.
Vi har förhandlat lite nu, jag och jag. Det känns bättre.
Jag vet inte hur jag ska klä det i ord, men resan genom alla de snart fyra åren som jag drivit bloggen, eller snarare bloggen har drivit mig, börjar kännas mer betydande nu. Nu när jag var påväg att sudda ut allting. (För det första vet jag inte ens om blogger låter en radera sin blogg. Kanske inte, just för att förhindra ångrade inslag av ångest.)
I varje fall, hade jag haft som plan att förändra mitt utseende till ett elegantare slag. Inte mera klänga fast vid benämningarna eller definitionerna på mitt jag.
Inte mera dendär lilla grunge-bohema blonda flickan som hyllar Bruce Springsteen mera än allt annat, och mest av allt bara vill spela gitarr. Jag trodde numera att hon var alldeles obekant för mig.
Tills jag åkte in till stan för att shoppa.
Jag kom överfund med hur himla bra dendär lilla gamla jag igentligen är. Hur onödigt det vore att kasta bort henne.
Trygghet är alltså vad jag, som många andra, behöver mer än någonting annat. Speciellt då man vill växa som människa, bli äldre och ta ett steg framåt. Det är då det gamla goda känns så bra och förnuftigt.
Man kan fly undan sitt förflutna i åratals, om man så vill. Eller så kan man också bara acceptera det.
....
Jag tittade igenom bloggen och konstaterade hur mycket finare den såg ut påriktigt, än i min mobilversion.
Jag konstaterade också, att ingen igentligen läser den, mer än jag.
Så konstaterade jag, att dom som följer mig, är ett litet minne från vad som fanns till för längesen.
Och så såg jag, hur himla lång, guppig och krokig väg jag redan gått längs så länge, bara för att vara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar