Bilder

Hej världen.

Ettpar dagar har flytt förbi, men jag har minsann försökt taga fast dem i mitt grepp. Gripa hårt och idka deras åtnjutbara skönhet. Varje morgon är en ny sådan, en ännu bättre!

Har börjat lyssna på Paramore. Mest för att insjukna i någon artists alster. Alldeles, bara och helt och hållet. Det går bra!

Har höjt min levnadsstandard, vilket i mina öron snarare lyder "respekterat mig själv". Passligt.
Därmed är också sista arbetsdagen för denna sommar avklarad. Full fart mot nya äventyr. Till en längre semester!

Men.
bilder.
Sköna bilder.
Fula bilder.
Stillsamma bilder.
Skräckinjagande. Lyckobringande.
Minnesframkallande.

Bilder samlade på bunt i ett fotoalbum, och de som vandrar lösa i hemmet och söker sin plats. De som hänger på vägggen som en idyllisk tavla och de som är med en överallt.

Vad skulle vi vara utan bilder? Vad skulle våra små fjuttiga minnen i våra hjärnors yttersta förvaringslådor berätta utan visualisation?
Inte mycket.

Bilder framkallar känslor och känsla bygger på liv.

Varför är det då alltid så svårt med detta vackra geni kallat fotografi?

Antingen finns det för mycket orensade bilder på en flyttbar hårddisk, eller så har detdär ena intressanta fotoalbumet försvunnit i samband med en flytt.
Och när hinner man igentligen titta på alla dessa enorma mängder visualiserade minnen som samlats i stora högar?
När kan man som mest åtnjuta deras innebörd?
Den frågan tänker jag ta reda på.

En hårddisk full av bilder sen fem år tillbaka, barndomsminnen i tjocka fotoalbum, och så enligt tidens anda-smartphonen.

Nätet; Instagram, Facebook men framförallt Pinterest.

Skulle bara vilja börja om från början. Radera allt förutom de absolut bästa. Ändra de digitala fotoalbumens/mapparnas mängd från 1000 till 5. Framkalla och åtnjuta.

Lycka Till!