Mera eller mindre bilder.

Började ett tag sedan rensa mina Pinterest (om ni inte är med ännu, rekommenderar jag starkt!) tavlor, till en bättre helhet. Jag förlorade trettio anhängare.
Antagligen för att deras nyhetsfönster överbelastades med visa ord. Jo, för istället för att radera onödiga visdomar från en board med över tusen vederböriga, började jag pinna om de bästa till en, nej flera olika temabaserade tavlor. Slutresultatet blev: skit.

Nu håller jag på med att radera sådana bilder som inte passar in eller är onödiga. Lite som när man städar hemma. Allt är nyttigt, trots att man aldrig använder det.

Som jag sa tidigare, nöjer jag mig bara med de bästa bilderna. Som man sedan kan ta fram, då situationen kräver. Tavlan Stylish då man behöver klädesinspiration inför en shoppingtur, och tavlan In The Woods då man behöver avslappning.

På samma gång som jag raderar de gamla och trista, personligen otrendiga bilderna från tavlan Stylish, kan jag ändra mitt tankesätt angående hela min stil och hela mitt jag. På så vis kan jag lättare närma mig den jag vill vara i nästa kapitel ur livets bok.

Bilder

Hej världen.

Ettpar dagar har flytt förbi, men jag har minsann försökt taga fast dem i mitt grepp. Gripa hårt och idka deras åtnjutbara skönhet. Varje morgon är en ny sådan, en ännu bättre!

Har börjat lyssna på Paramore. Mest för att insjukna i någon artists alster. Alldeles, bara och helt och hållet. Det går bra!

Har höjt min levnadsstandard, vilket i mina öron snarare lyder "respekterat mig själv". Passligt.
Därmed är också sista arbetsdagen för denna sommar avklarad. Full fart mot nya äventyr. Till en längre semester!

Men.
bilder.
Sköna bilder.
Fula bilder.
Stillsamma bilder.
Skräckinjagande. Lyckobringande.
Minnesframkallande.

Bilder samlade på bunt i ett fotoalbum, och de som vandrar lösa i hemmet och söker sin plats. De som hänger på vägggen som en idyllisk tavla och de som är med en överallt.

Vad skulle vi vara utan bilder? Vad skulle våra små fjuttiga minnen i våra hjärnors yttersta förvaringslådor berätta utan visualisation?
Inte mycket.

Bilder framkallar känslor och känsla bygger på liv.

Varför är det då alltid så svårt med detta vackra geni kallat fotografi?

Antingen finns det för mycket orensade bilder på en flyttbar hårddisk, eller så har detdär ena intressanta fotoalbumet försvunnit i samband med en flytt.
Och när hinner man igentligen titta på alla dessa enorma mängder visualiserade minnen som samlats i stora högar?
När kan man som mest åtnjuta deras innebörd?
Den frågan tänker jag ta reda på.

En hårddisk full av bilder sen fem år tillbaka, barndomsminnen i tjocka fotoalbum, och så enligt tidens anda-smartphonen.

Nätet; Instagram, Facebook men framförallt Pinterest.

Skulle bara vilja börja om från början. Radera allt förutom de absolut bästa. Ändra de digitala fotoalbumens/mapparnas mängd från 1000 till 5. Framkalla och åtnjuta.

Lycka Till!

Jag vänder om, gentemot mig själv

Jag har nätt och jämnt redan varit påväg att radera hela min blogg Lycka Till!, tills jag tvärvänder. 
"Jag måste börja pånytt, jag måste starta om" löd min öppningsfras till min senaste, ännu opublicerade låt. 
Jag bestämde mig för att rensa e-posten i stället.

Igår rasade det till innanför mig, igen. Det var första gången på oerhört länge som min självkänsla och mitt självförtroende sagt upp sig.
Vi har förhandlat lite nu, jag och jag. Det känns bättre.

Jag vet inte hur jag ska klä det i ord, men resan genom alla de snart fyra åren som jag drivit bloggen, eller snarare bloggen har drivit mig, börjar kännas mer betydande nu. Nu när jag var påväg att sudda ut allting. (För det första vet jag inte ens om blogger låter en radera sin blogg. Kanske inte, just för att förhindra ångrade inslag av ångest.)

I varje fall, hade jag haft som plan att förändra mitt utseende till ett elegantare slag. Inte mera klänga fast vid benämningarna eller definitionerna på mitt jag. 
Inte mera dendär lilla grunge-bohema blonda flickan som hyllar Bruce Springsteen mera än allt annat, och mest av allt bara vill spela gitarr. Jag trodde numera att hon var alldeles obekant för mig.
Tills jag åkte in till stan för att shoppa.
Jag kom överfund med hur himla bra dendär lilla gamla jag igentligen är. Hur onödigt det vore att kasta bort henne. 

Trygghet är alltså vad jag, som många andra, behöver mer än någonting annat. Speciellt då man vill växa som människa, bli äldre och ta ett steg framåt. Det är då det gamla goda känns så bra och förnuftigt.

Man kan fly undan sitt förflutna i åratals, om man så vill. Eller så kan man också bara acceptera det.
....
Jag tittade igenom bloggen och konstaterade hur mycket finare den såg ut påriktigt, än i min mobilversion. 
Jag konstaterade också, att ingen igentligen läser den, mer än jag.
Så konstaterade jag, att dom som följer mig, är ett litet minne från vad som fanns till för längesen.
Och så såg jag, hur himla lång, guppig och krokig väg jag redan gått längs så länge, bara för att vara jag. 

I min lilla stuga

I förrgår slogs jag äntligen av tanken. Ja, livet händer faktiskt här och nu.

Ett år har flytt förbi, och det känns somom jag levt ett olevt liv, på grund av den tomhet som resulterar ett icke vågande.
Faktum är att jag gjort mina största val, och lärt mig så mycket om livet, under senaste året, att bara livet och den rådande samkulturen kan uppnå det samma.

Snart sjutton år. Man strävar bara till högre. Jag väntar bara på att vara aderton, som mina flesta vänner.
Men sen då? Vad händer efter att jag är aderton? Jag får köra bil, dricka alkohol lagligt och kommer in i baren. Och så en massa ansvar.

Efter det är också jag en av de äldre. Vem övertar rollen som mina "storasyskon" då?

Så efter närmare åtanke, tror jag att jag behåller mig till sjutton så länge det går. Glatt och stolt.
Hellre en sjuttonåring i de vuxnas sällskap, än en tjugoåring som ännu inte lärt sig leva.