Ibland önskar jag att jag vore ett skrin. En ask eller en låda som man kan öppna och stänga som man vill, när man vill.
Helst av allt vore jag ett skrin med en dansande flicka i, vars musik börjar spela så fort man lättar på locket.
Men sist och slutligen är jag det.
När någon öppnar locket på kräftans skal, som jag allt som oftast gömmer mig in i, börjar musiken ljuda högt och jag börjar dansa i min glädje. "Någon talade till mig, någon öppnade mitt lock!"
När jag var liten öppnade jag ytterst sällan locket till skrinet. Jag gillade och respekterade nog dess så att säga skönhet, med musiken och flickan som snurrade runt, runt. Men ljudet var hårt, och ljöd alltid i samma melankoliska melodi, om och om.
Så är det också med mig. Mitt lock öppnas ytterst sällan av någon annan, för allt kommer ut på en gång. Jag kräver att lockets öppnare borde engagera sig endast i mig. Jag kräver all energi, acceptans, vänskap och närhet jag bara kan få av en människa, allt på en och samma gång.
Jag vet inte var skrinet är nu, med lilla ballerinan i sin vackra klänning och i sina små tossor.
Men det vet jag, att jag tänker minsann inte tystna, såsom skrinet, när någon försöker stänga locket på mig.
Alla har vi vårt värde, och än i denna dag tycker jag att mitt gräddelinfärgade skrin- med blommor på och smycken i- var värd så mycket mera än att stängas locket på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar