Jag har börjat pånytt

"Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat pånytt. Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen?"
-Melissa Horn

Sen en tid tillbaka har jag börjat pånytt. Jag tycks vara kvar i det gamla men vara fri från det onda som kommer med.

Jag lever för min passion, dvs musiken. Och inga som helst sökanden av vänner eller socialiteter ska få dra mig loss från tron till gitarren mer.

Musiken är mångsidig, och ger tillbaka det den tar. Gäller alltså att satsa stort-vinna stort.

Tack för allt stöd hittils, vare sen det varit i musikalisk, kamratslig eller själslig mening.
Nu är det min tur att låta bli, min tur att må bra.

T

Skrin

Ibland önskar jag att jag vore ett skrin. En ask eller en låda som man kan öppna och stänga som man vill, när man vill.
Helst av allt vore jag ett skrin med en dansande flicka i, vars musik börjar spela så fort man lättar på locket.

Men sist och slutligen är jag det.
När någon öppnar locket på kräftans skal, som jag allt som oftast gömmer mig in i, börjar musiken ljuda högt och jag börjar dansa i min glädje. "Någon talade till mig, någon öppnade mitt lock!"

När jag var liten öppnade jag ytterst sällan locket till skrinet. Jag gillade och respekterade nog dess så att säga skönhet, med musiken och flickan som snurrade runt, runt. Men ljudet var hårt, och ljöd alltid i samma melankoliska melodi, om och om.

Så är det också med mig. Mitt lock öppnas ytterst sällan av någon annan, för allt kommer ut på en gång. Jag kräver att lockets öppnare borde engagera sig endast i mig. Jag kräver all energi, acceptans, vänskap och närhet jag bara kan få av en människa, allt på en och samma gång.

Jag vet inte var skrinet är nu, med lilla ballerinan i sin vackra klänning och i sina små tossor.

Men det vet jag, att jag tänker minsann inte tystna, såsom skrinet, när någon försöker stänga locket på mig.
Alla har vi vårt värde, och än i denna dag tycker jag att mitt gräddelinfärgade skrin- med blommor på och smycken i- var värd så mycket mera än att stängas locket på.

Våga

Har vågat mig på Instagram.

Jag vet inte varför, men jag är skygg för allt detdär. Att helatiden berätta var jag är, vad jag gör och framförallt lägga upp bilder på mig själv! (Vad är det för fasoner? Intalar mitt 40-åriga jag mig själv) Redan att publicera mitt eget namn känns som mycket.
Ja hej på er, bara så ni vet så heter jag Tove, om inte ni redan listat ut.

Jag vet att det för det mesta är vänner, kompisar och bekanta man delar en gemensam värld med på sociala medier, men ibland känns de okända främlingarna nästan tryggare.

I riktiga livet kan jag vara hur öppen som helst inför nya bekantskaper. Men jag har konstaterat att i riktiga livet.. är ganska sällan.
Gäller väl bara att moderniseras.

Och så med har jag alltså börjat ta emot nya utmaningar! (Såsom jag lovade någon vecka sen).
....
Jag har börjat lära känna nytt folk, eller blivit närmare vän med från förut bekanta. (=socialisera)
....
Jag har öppnat min värld för ungdomen, och inte ständigt sprungit undan den.
....
Jag har prövat nya klädkombinationer, sådana som på första anblicken absolut inte hör ihop. De har blivit mina favoritkläder.
.....
Jag har börjat avslöja mera om mig själv, här i bloggen, och också börjat skriva sångerna i jag-form.
.....
Jag har skaffat instagram och blivit allmänt mottagligare för livet.

Det går alltså fint kan man säga.
Och denna gång vill jag inte följa dethär med ett men. Det finns många m(ä)en i världen.
Alltid behöver dom inte stämma, alltid behövs dom inte ens.

Idag tänker jag vara fri från alla "men" och "tänk om"!

Så går det an

Njuter redan av att vila och sova länge. Får tid att läsa, med andra ord.

Hamnar i tidningen igen, som representant av stallet- som jag har tänkt sluta med.

Delar mina funderingar och tillkortakommanden med hela världen, trots att jag så väl kan bli igenkänd.
Vad har vi med världen att göra, vi unga som svävar i andra sfärer och söker sin plats tillrätta.

Får städningsattacker. Också då jag inte ligger hemmaflunssig. Dessa går somtur över, senast då man tappat sista hoppet för att de går.

Funderar på läxgörande. Som förrätt: en tvåsidig A4 fullproppad med mystiska ord på engelska. Occupations and proffessions, säger de.
Ifall läxorna vore gjorda idag, hade jag en hel Söndag på mig att förbereda provveckan.  Vilket skulle betyda -ingen ledig dag- för en fritids/arbetsnarkoman. Passar väl mig!

Ikväll tänker jag iallafall koppla av. Det brukar gå smidigast genom att låta den myndiga flickan "kusinen" planera programmet.
Saknar Helsingfors. Vet dock inte varför.

Så länge..

Gitarrsträngbyte hör inte till mina favorithobbyn. Ändå blev jag så glad över min insats, när det väl var gjort. En skinande gammal gitarr är alltid bättre än en gammal, och enbart gammal, gitarr.

Skolan hör till en av mina favorithobbyn. Där trivs jag. Där finns vänner, men det är bara ett plus. Där finns arbete- och i min uppfostran tycks arbete vara bra att ha. Där finns trevliga lärare och ett ännu trevligare lärarrum. Där finns prestationer man kan ta sig i kragen med. Där finns skäl till planering och organisering. Där finns en legitim orsak till att köpa fina markeringspennor och tråkiga häften som jag kan pynta hemma. I skolan finns tid, plats och rum, samlade i en kompakt helhet. Jag gillar gymnasiet.

Jag gillar sjungande. Det gör jag överallt. Jag sjunger i duschen, jag sjunger på skolans toa, jag sjunger i regnet, i mitt rum, innanför mopedhjälmen. Jag sjunger högt och fritt i skogen, jag sjunger på gårdsplanen... jag sjunger för det mesta. Jo, jag gillar att sjunga.

Jag gillar att städa, jag gillar det allra mest när jag är hemmaflunssig. Jag gillar renheten som kan ådstankommas, klarheten som städar upp hjärnan i detsamma och så organiseringen. Jag gillar att städa.

Jag gillar att göra läxor. Alltsom oftast finns dom av allt för lite. Jag gillar utmaningen och jag gillar inlärningen. Jag gillar ursäkten för att inte behöva träffa folk eller festa omkring om fredagskvällar. Jag gillar ursäkten "Jag har läxor som måste göras."

Jag gillar att läsa. Jag vill läsa hela tiden, men har inget ork för det. Jag vill läsa till mig en annan värld, för att få perspektiv på min egen världssyn. Från någons annans än mina stressade vänners eller mitt stressade jag självs synvinkel. Jag gillar att släppa allt ansvar och försjunka mig i en bra roman.

Jag gillar Helsingfors. ... Hur mycket jag än tror mig komma från landet, eller tro på dess godhet.. är jag förvisso född på asfalt.

Alla har dom nåt gemensamt. Jag gör allting sällan. Jag gör det sällan, för att jag gillar det.

Men dessa faktan längtar ut. De vill bli sedda, hörda och förstådda, precis som alla andra här i världen.

De vill leva en vecka med fullbokade arbetsdagar. De vill göra sin egen och betydande insats.
Dessa faktan vill vara en del av mitt liv, och om de så sin plats anser kan de väl få sin chans.

Jag kan inte skilja på arbete och fritid. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Mitt arbete är min fritid, och min fritid är mitt arbete.
Hej hur mår du, själv har jag självaste livet som hobby.

Så länge allt är trevligt, går det bra. Så länge allt är trevligt. Allt, jag menar framför allt det obehagliga. Så länge allt är trevligt har jag ingenting att vara rädd för.

Chillax dude!

Hej på dig.
Jag har lyckats.
... jag har slappnat av.

Jag har kommit hem efter en lång skoldag. Jag har orkat göra det som påriktigt bör göras- en sak i taget dessutom! Jag har släppt loss all inre kontroll och bara gjort det som känns bra för stunden. Andats, som ett nyttigt exempel. Och ser man på, inte har livet ännu heller gått i kras som ett fall mot den hårda parketten här under.

Jag är nöjd.

Väger på frågan skriva eller inte skriva? Skriva, jo skriva.

Nu har jag och mamma anlänt hem igen. Skönt. 
Trots att det är så skönt att vara på stugan är det alltid lika roligt att komma hem. För när man kommer hem från stugan har man friska och glada tankar i huvudet, nya och annorlunda upplevelser med sig och framförallt en hel del inte mera med sig.
Nu känns det skönt att rulla igång vardagen igen, med nya tankar och nya erfarenheter.

Framförallt fick jag massor av energi! Främst psykiskt sådan. Precis vad jag behövde alltså!
Nu ska jag ta emot mina nya utmaningar. 

ha det bra! 

Day Off

En day off blev till en day on.
Så som redan urbefolkningen av arten Homo Sapiens Sapiens-människan som vet att den vet visste, kan jag också göra klart för mig själv att människan är programmerad för att samla, sysselsätta sig och ständigt vara i rörelse för att överleva. Varför skulle jag då bryta mot naturens lag?

Idag har jag då sysselsatt mig med allt från att fotografera vitsippor, spänna över ifall gamla motorbåten orkar sin färd från brygga a till brygga b, till att faktiskt bara ligga på terassoffan med en oöppnad Femina i min hand.

Gudskelov finns det hjälpsamma och rara grannar, som tar hand om hunden och som gör en känna sig nyttig genom att ge ombud om att uträtta små men nödvändiga ärenden.

Gudskelov finns det jazz och kontakter. Gudskelov hittar man ofta sig själv där man det minst anar.

Gudskelov finns det fötter man kan springa med, människan var ju trots allt gjord till för att göra något!

Tröttnar på allt

Sist och slutligen tröttnar man på det mesta. Det gör jag i allafall.
Speciellt mycket tröttnar jag på att vila. Jag sprang redan en svettig länk på morgonen, men hur jag än springer får jag inte avruskad den inpyrda tröttheten som yttrar sig med rastlöshet.

Då blir jag för en gångs skull arg. Jag blir sur på precis allt och alla. Men det visar jag inte. För jag springer ur mig min ilska innan den hinner ta övertag (jag springer trots allt ändå bara undan det lilla onda som världen bör handla med). Jag får nog springa ett otal gånger runt denna ö, innan min själ kommer få ro. I så fall kommer det knappt finnas något kvar utav kroppen. Måste nog bara hitta en broms helt enkelt.
T

Addikterad

Att bli addikterad till bloggandet, i brist på andra mänskliga kontakter (nu ljuger jag) är trots allt helt förståeligt.

Att bli addikterad till den höga, mjuka och mysiga "princess sängen" är väl inte helt fel heller. När man en gång lärt sig att koppla av.

Att för en gångs skull läsa sig blind då man inte annat känner för, är skönt.

Att njuta av regnet i samma stund som man svär över dess kalla och våta hälsning tycks vara mänskligt.

Att leva livet åtminstone en dag om året på detta sätt tycker jag är fullständigt legitimt.

Utmaningar

Det att vi lever utan rinnande vatten due to en desto mera rinnande toalett tycker jag inte är en utmaning, man vänjer sig.
Men däremot behöver jag någon annan utmaning.
På sistone har mina utmaningar lytt tio kilometers promenader/joggningsturer och en  tyst mun (eller man borde kanske säga tysta fingrar).
Jag tror att också vardagen kan vara en helt tillräckligt stor utmaning sig självt, men just behöver jag något mer.

Tänker hålla lov på stugan (första rktiga lovet sen jullovet). Men efter det vill jag dra på en desto större växel. Kanske undviker jag vilande på så sätt genom att bara höja nivån efteråt, kanske inte. Men något ska göras!

Ännu har jag ingen aning vad, men ifall jag finner någon liten väg till psykisk och andlig växt och utveckling blir jag desto gladare än annars.

Glad Valborg! Glömde den igår, hehe.