Länge sen sist. Har tagit lite avstånd. Mycket annat som är betydande. Något som fungerar som "terapin" bloggandet har erbjudit mig. Det handlar säkert om någon sorts förmåga att leva i stunden, och att få blicka ner under ytan.
Jag har i varje fall ätit en halv platta choklad inom två dagar (aldrig hänt förut, äter knappt något onödigt.) Men nu tycks det inte vara onödigt, vilken livsglädje lite choklad kan bringa.
Kom nyss hem från kyrkan, tillbaka ikväll. Känns som hemma och känns som påriktigt.
Har skrivit, men framförallt tankar över vad jag vill få ner på papper.
Och så lyssnat. Inte massor, men effektivt. Melissa Horn speciellt.
Radar upp vardagen pånytt och hämtar energi. Observera ordet hämta, inte söka och inte spara. Inte heller samla. Utan hämta resurser i passlig mängd från passlig källa under passlig tidpunkt. Vilket behöver organisering och planering. Så behöver också vardagen, framtiden, livet. Fast vi hur än förtränger den kalla faktan. Att leva i stunden kanske bara är en bluff. Att vara närvarande med hela sitt hjärta är däremot den ljuva sanningen.
Det blir bara långa texter. Men idag är jag stolt över det. Stolt och glad. Då jag en tid sen hade ursäktat mig mer än jag hunnit göra något annat.
Så är det inte mera, och bra så.
Avstånd var det, så kanske det förblir. Enligt mina planer. Men det kan ju hända att det inte alls är en bluff. Kanske dagen händer och ingen plan går som förutspått. Men sånt är livet, vi vet. För samma vägar har vi också nån gång gått.
Gå lätt ett steg i tag.
Ta stunden som den kommer, dag för dag. Och minns att ha det bra!
Nu ska jag skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar