I all sin stillhet

Brukar livet vara som finast.
Eller var det så?

Att ha kul och hitta på olika fina grejs och evenemang hör väl som en naturlig del till livet. Gör det? Jag tvekar.
Sant är det säkert, men kanske den skolan om livet som jag har gått i inte har inkluderat vila eller fest i sin sekvensplan på lika sätt som i andras.

Att i tryggt och roligt sällskap vara ute och köra med en fin bil var väl ändå roligt. Roliga historier man skrattade åt tills magmusklerna gav upp.
Sånt händer inte ofta. Fel?

Kanske inte, men kanske det ändå hör som en naturlig del till livet, att kunna slappna av.

Prestationsångest

Vadå prestationsångest tyckte ja mig höra någon säga.
..prestationsångest, va? Har du aldrig känt prestationsångest?

Det har jag iallafall.

Senaste veckan har jag lagt märke till det dessutom.
Senaste veckan har jag för första gången skrivit en fyra i ett prov.
Och må gudarna veta att jag gjorde det med mening och allt.
Prestationsångest? Har du någonsin känt prestationsångest? Va?... osv.

Istället för att skriva upp de rätta svaren på matematiksuppgifterna, som sanneligen också var svåra, och mitt huvud sannerligen fullt av det som inte räknas till matematik, skrev jag en sångtext.

Läraren log rart :)
(Vadå högre krav i finska skolor än i finlandssvenska? Skönt, säger inte det.)

Visst är det ju så att samhället vi lever i utsätter en massa krav på speciellt de unga. Många gånger också helt onödiga krav.

Så finns det ju dom som sätter krav på sig själv, onödigt höga krav.
Går helatiden på högvarv för prestationernas skull. Vad skulle man inte göra för...
För vadå?
För vem då?
För vilket skäl?

Leder den onödiga stressen och alla vakna nätterna, all burn out och all den tid man låter bli att leva... Leder den någonstans?

Iallafall har jag inte tänkt ta risken att leva ett oanvänt liv i väntan på att prestationerna någon vacker, eller kanske mindre vacker dag ska leda till något gott. Något väldigt fint, som man kanske inte ens är nöjd med sen mera.

Iallafall tänker jag leva mitt liv nu. Nu när trafikljusen står gröna och solen högt uppe på himlen. Nu!

Nuu.

I två dagar har jag levt i stunden under mitt liv. Ena var igår och andra dagen därinnan. Båda dagarna gick ut på att först flyta med vågen av välbehag som kommer från lugna tanken "snart ska jag börja, jag har ju hela dagen på mig" och slutar vid en ytterst välslipad arbetsinsats, en viss pigghet på energivarven som startat om sin emotionella cykel igen och så ett inlämnat arbete i modersmål till och med så tidigt som klockan ett på natten.

Synd att stunden man lever i inte noterar gårdagar eller möjliga morgondagar, eller därmed heller trötthet man sparat på från igår. Bara för skoj.

Att leva i stunden noterar inte heller att en förvånadsvärt fin period i skolan idag är över, eller att matematikprovet faktiskt är redan imorgon.

Men var det inte såhär man skulle leva; i stunden.

Nästa steg är väl bara att lära sig trivas där man råkar befinna sig, och inte befinna sig där man råkar trivas!

Ha en super vecka!

Idag

Tänker jag bara pigga upp er med en bild för att själv orka sjunka in i modersmålets högre grammatikaliska världar, woo.

Funderar

Funderar på livets gång.
Med öppen mun och hakan hängande frågar jag hur det såhär gick till.
Hur några så små saker blev så stora, krympe i kylan igen, och hur allt plötsligt känns lika värdelöst som en bluff.
Nej, nu ställde jag mig själv inför en bluff, för sådär är det inte riktigt heller.
Nu känns stunden och livet tydligare än någonsin, gäller bara att själv hoppa på kärran som leder till "någonstans". Det gäller att hoppa på kärran som berättar de nyheter som livet hämtar med sig. Varför kallas nyheter annars så, om de inte vore nya?

Tvivlar på att jag klarar denna dag hemma utan att drunkna i förskjutna arbeten.
Arbeten som inte pga känslostormar har utförts i den tid som kallas förberedning. För utan förberedning får man göra dubbelt så mycket jobb. Utan förberedning får man dubbelt loss utav livet.

Kunde dränka mig i kaffe, eller främst bara kulturen den för med sig. Men är förståndig nog att låta bli.

Kunde tala ihjäl mig bara för att jag har sparat på mina ord så länge, men är förståndig nog att skriva ner hälften istället.

Kunde sitta vid skrivbordet tills min nacke har knakat ihop och huvudvärken sprängt hjärnan, men är FÖR EN GÅNGS SKULL förståndig nog att vila både nacke och hjärna under täcket emellanåt.

Hoppas ni sparats från den sortens onödiga stress som jag bär på mig. Hoppas ni också kan inse att livet inte alltid är så allvarligt som det verkar.
Skratt har ännu inte fällt någon, vad jag vet.
Ha en bra torsdagskväll! :)

Stunden

Så är jag här igen, en liten paus blev det.
Mycket spelande, lite spelningar, övning, lite kompisar, lite låta bli och mycket undersök nytt.

Sitter och lyssnar på Bruce Springsteen, lagom länge sen sist! Dricker ljummet te och funderar på att snart ta mig till bussen.

Har levt upp till rubrikerna "lär dig att vara fri, inte grubbla över framtiden och släppa dig fri från kräftans skal"-som jag enligt min födelsemånad kunde kalla det.

Samma rubriker åren irad, lite varierande tema på djupet. Men har börjat se lite resultat. Beror säkert på att jag har börjat jobba för det påriktigt, skönt.
Jobba: diskutera med sig själv eller någon annan om något som i vardagen sätter imot under rubriken ovan. Utföra en liten utmaning, lyckas och försöka vara lagom nöjd med sig själv.
Så några steg tillbaka och några fram och ojoj, så blir det småningom bättre.

En timmes morgonpromenad till skogen var ett sådant steg bakåt, i vardagens flum och all mer eller mindre onödiga stress.
Så en varm dusch där på och livet känns skönt.

Lite upp piggande smycken istället för smink, och livet känns ännu skönare.

Der var lite tankar om idag, igår, förrgår osv. Ha det super idag, imorgon och i övermorgon, så ska jag också ha det!

Liv

Länge sen sist. Har tagit lite avstånd. Mycket annat som är betydande. Något som fungerar som "terapin" bloggandet har erbjudit mig. Det handlar säkert om någon sorts förmåga att leva i stunden, och att få blicka ner under ytan.
Jag har i varje fall ätit en halv platta choklad inom två dagar (aldrig hänt förut, äter knappt något onödigt.) Men nu tycks det inte vara onödigt, vilken livsglädje lite choklad kan bringa.
Kom nyss hem från kyrkan, tillbaka ikväll. Känns som hemma och känns som påriktigt.
Har skrivit, men framförallt tankar över vad jag vill få ner på papper.
Och så lyssnat. Inte massor, men effektivt. Melissa Horn speciellt.

Radar upp vardagen pånytt och hämtar energi. Observera ordet hämta, inte söka och inte spara. Inte heller samla. Utan hämta resurser i passlig mängd från passlig källa under passlig tidpunkt. Vilket behöver organisering och planering. Så behöver också vardagen, framtiden, livet. Fast vi hur än förtränger den kalla faktan. Att leva i stunden kanske bara är en bluff. Att vara närvarande med hela sitt hjärta är däremot den ljuva sanningen.

Det blir bara långa texter. Men idag är jag stolt över det. Stolt och glad. Då jag en tid sen hade ursäktat mig mer än jag hunnit göra något annat.
Så är det inte mera, och bra så.

Avstånd var det, så kanske det förblir. Enligt mina planer. Men det kan ju hända att det inte alls är en bluff. Kanske dagen händer och ingen plan går som förutspått. Men sånt är livet, vi vet. För samma vägar har vi också nån gång gått.

Gå lätt ett steg i tag.
Ta stunden som den kommer, dag för dag. Och minns att ha det bra!
Nu ska jag skriva.

Tystnad

Eller inte tystnad. Det har varit frågan, med varierande svar.
Inbandningarna: check!
Leva livet: nästan check..
Sova: halv check!
Och så musik, mat, städning, körande, läsande, läxor och alla andra mer eller mindre inspirerande förutsättningarna för livet... elller hur var det?
Låter lite knappt ändå. Måste fylla på med lite vänskap och vila.
Ha ett fint veckoslut!