Crossroads

Nu är det över. 
Nu är det igen dags för en förändring. 
Vad kan man, om man inte trivs eller orkar finnas på samma plats länge. 
Om man inte orkar se samma väggar, om man inte ständigt orkar säga nej, eller vika undan för påträngande utlänningars blickar och försök på en diskussion. 
Vad kan man om man sen heller inte var en social människa. 

Jo man kan gå dit vart något inre leder dig. 
Man kan gå dit, var man upplever socialitet och trygghet.
Man kan gå dit var man trivs, och var man innerst inne vill vara.
Man kan också överleva alla konsekvenser som detta orsakar. 
Here I come dear Sibbo!

Har ni någonsin testat googla ert eget namn?! 
Testade just, kunde inte motstå frestelsen- och blev faktiskt positivt överraskad! 

--------------------------------------
Såsom någon gång förr, i de gamla goda tiderna... Brukade jag alltid nu och då blogga om musik.
I och med att jag iallafall inte för en period kommer gå i ett gymnasium på en linje fördjupad i musik, 
kan jag väl tillämpa och uppleva musik annanstans. 
 Redan nu har jag fått ideér och erbjudanden, så det känns bra. Fick dessutom musik istället för bildkonst på schemat också. 

 Hittade nyss en spellista på spotify "Rolling Stone 100 Greatest Guitarists" och fann bra låtar jag aldrig hört, av band/artister som hör till min favoritgrupp. 
Eric Clapton (Cream) White Room
Rolling Stones Gimme Shelter osv. 

Vaknade idag med The Doors Riders On The Storm, i huvudet, och konstaterade att det verkligen är höst- saknar redan vintern o.O- och att jag verkligen vill 'hem'. Minnen från förra året inspirerade alltså. Nu fattas bara en klick på spotify och lyssnandet!

Imorgon är det All Saints volleyboll som gäller! Efteråt blir det openstage, vilket betyder möjlighet till uppträdande! Borde kanske inte säga så, men har faktiskt saknat det.

Inte nog med det. Inte nog med en spelning om ettpar veckor, fick jag i veto om en möjlig spelning till- 
dessutom redan nästa dag! Det skulle vara höjdens med två "stora" spelningar efter varann! 
 Den andra möjliga spelningen sker dessutom i Topeliussalen, var jag redan länge har haft dröm om att få spela i. 

Listan fortsätter med gitarristen Jeff Beck. Nästan förstått mig på någongång. Nästan förstår mig på, nu också. 
Låt mig påminna om att musikens litteratur är fri och obegränsad. Och att låten jag imorgon tänkte spela upp är självskriven. 
Låt mig påminna mig själv om att ingen ännu igentligen vet om mig. Kanske jag borde göra mig synlig. Inte "näpiläkyvä" som jag som liten, och ännu också säger. På finska dock. 

The Who My Generation, har hört! 

Saknar efter att få kasta Gibsonen på ryggen, klä mig bohemiskt, och kankse denna vinter utnyttja något kallat mössa. Ta det som en coolhet. 
Saknar allt det har med sig. Och snart kommer jag vara där igen. Kommer vara där.
Där var jag kallar mig själv för mig själv. 
I musiken. 

För att musiken är var jag är, inte jag var musiken är,, kommer musiken komma hem till mig ikväll. Och hemma hos mig kommer den stanna. 

Bruce Springsteen New York City Serenade

Och telefjongens musikförrådets ombytning till vinterkläder. Sommaren läggs på hyllan.
Och nu ska jag snart gå ut i den råa hösten och lyssna på min vinter. Min och bara min.

Ha det så bra!