Det blir som det blir

Klockan är 12, en söndagsförmiddag som knappt har börjat.
Trots det är jag livrädd för att den redan ska ta slut.
Allt som ska göras. Att inte hinna med.

Fönstret är öppet, jag sitter precis brevid.
Solen skiner så varmt där ute att jag inte märker någon skillnad.
Snarare får jag ingen luft annars.
Men är fortfarande livrädd.
För att bli sjuk igen, såsom senast för två månaders tid.

Ju mer man tänker på saker, desto värre blir det.
Klockan är somsagt redan tolv och jag har avrättat ungefär halva min to-do lista.
Rätt hyfsat iallafall.
Det finns folk som inte ens har vaknat än.


Men vart fan är man påväg egentligen?
Igår glömde frukostens färskvaror framme på köksbordet när jag åkte iväg.
Hyresmamman frågade om de var mina men gav därefter inget svar.
Jag var livrädd för att gå miste den fina prästosten och allt annat.
Halvvägs påväg hemåt trots att jag fick höra det lugnande beskedet.
Klart som fan att dom har lagt färskvarorna i kylskåpet!
Men vad som helst kunde ju ha hänt...?


Lugnt. Det blev en superfin heldag. Med 6 h plugg i gott sällskap
och en enorm halloumi burgare på favvostället därefter.
Kan det egentligen bli varken bättre eller sämre?

Det blir som det blir.

Vissa saker,
kan man helt enkelt inte rå för.

Det blir som det blir.
Och det blir bra.

Fortfarande funkar inte bilderna, världen är märklig.

Jag reste spontant till andra sidan jordklotet i somras.
Efter att inte ha flygit på typ 13 år...
Idén frodades efter ågra världens bästa GT en vacker vårnatt en lördag i maj.
Och så blev det Bali en månad senare.
Jag hade förstås aldrig hört om nåt jävla Bali förut, men nu verkar ingen vistas annanstans än där. Förkastligt att dras in i "huvudströmmen" (läs mainstream kulturen) utan att själv ens veta om det!

Allt gick ganska fort, med folk jag knappt kände. Vi firade två månaders dag på andra sidan jordklotet...

Nu går jag omkring och lyssnar på Petter - Se På Mig Nu, i ett halvår i rad.
Strosar omkring på Stockholms gator.
Ja, hur fan hamnade jag här igen efter 10 år kan man undra.

Jag oroar mig om allt i förväg. Så egentligen förstör jag mitt liv innan det ens är för sent. Bara ifall det skulle råka gå dåligt, man måste ju vara förberedd...

Ni förstår att min själ är splittrad.
Så spontan men så strikt bunden vid regelverk och förutsebarhet kan väl inte en människa vara på en och samma gång. Men haha, det kan man!
Om man är jag.

Det är ganska lustigt allt dethär, när allting kommer omkring.
Men så är det.