Vet ni känslan då allting tycks fara åt helvete? Inte föratt det halvkonkret skulle brinna upp i skärselden påriktigt, utan bara för att du själv tycker så!
Vet ni känslan då stressen lagras och klibbar sig fast som en blodigel på slemhinnorna i din hjärna? Om hjärnan har slemhinnor vet jag inte, så nu går det ju iallafall riktigt på tok!
Vet ni känslan då man bara vill stanna upp och ta en titt till snaraste historien för att ta fatt på nuet, men man hinner inte mitt bland brådskan?
Man skulle liksom vilja ta vara på alla stora händelser som står framför, men man hinner inte med. Inte ens i takten med sig själv.
Vet ni känslan då man bara vill skrika ut alla världens svordomar för allra minsta sak? Och då nya utmaningar förvandlas till omfattande risker.
Vet ni känslan då en dyr jacka man nyss beställt på nätet är av fel storlek och du inte vet vad du gör?
Och härmed; vet ni känslan då alla era problem bara är en lögn. Så pyttesmå i världsalltets oändlighet. Vem definierar ett problem och dess storlek egentligen? Jag ska nog ta kål på den!
Trevlig nybörjande vecka till er också! :D
Note to self:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar