Plats

Till näst efter tid kommer plats. Tid, plats och rum.
Rum att vara ensam. Rum att vara fri. För en evighet, eller bara för en tid.
Så, nu ska jag inte låta poesin eller tänkandet på livets djupare mening ta över.

En för mig kär skog har rent sagt kalhuggits. En bakom vår lägenhet. Kommunen hävdar till att det är privat mark, kommunen har inga skogshugg på gångs i trakterna. Litar fullständigt.

Däremot blir saken, som privat mark, svårare att påverka. Inga ord vågar jag yttra i risk för att bli kalhuggen jag själv. Inget bevis för tillgångsrätt, annat än allemansrätten, har vi civila och samtliga skogspromenerare att vädja till.

Skog, är plats. I skog finns rum. Av alla slag, för alla. Hoppas jag. Trodde jag. Litade jag på.

Annat är det väl i verkligheten.
Råa och stora som lastbilar står kalhuggarna, maskinerna, i skogen, då de inte är igång.
Då de är igång har jag inte sett.Ty påkörd vore jag säkert, likasom mitt grönskiftande hjärta. Hjärtat som får sprickor bara bilen lämnas på tomgång.

Plats och rum finns också i egna hemmet. Ett hem är ett bättre hem, ju mindre onödiga bitar av konkret existens, i form av föremål, där finns.
Ju mera jag slänger bort-desto friare känner jag mig.

Samma gäller datorn, telefjongen, bildgalleriet och pinterest boarderna. Favoritnätsajterna och artiklarna, som bara samlas i växande högar men aldrig riktigt idkas.
Dom måste bara ha fått finnas.
Men här måste inga måsten mer.
Bort med det onödiga, om inte närmare allt.

Och så alla orörda fack i hjärnan. Alla omättade behov i sinnet. Alla sköra och sjuka muskler i kroppen.
Allt ska granskas. Bemästras eller omhändertas enligt behov.

Allt blir nog bra.