På jakt efter lyckan

Hemma. 
Allting gäller att göras annorlunda. Annorlunda från förut. Allting ska vara tvärtom, eller enligt en gammal sund vana. 

Elegans. 
Har präglats av det lilla extra. Uttrycket "att nöja sig" bildas småningom till en hysande och skräckinjagande svordom. 
Bort med allt onödigt och fram med det fina i hemmet.
Investera och engagera dig i dig själv, säger mitt inre. Förstå för en gångs skull vad du OCKSÅ är värd! Lev livet, och spara inte en cent då det gäller ditt eget välbefinnande. Värna om både kropp och själ.
Det är budskapet jag kan komma med till er andra.
Lång har vägen varit, men snart är vi framme.

Drömbokhandeln. 
En roman som följt med mig sedan julen 2012. En bok som jag snart läst för fjärde gången. Och varje gång har jag blivit lika inspirerad och haft lika lätt att andas med den i handen.
Den är en nyckel till elegans dessutom. Kvalitet och principen att inte nöja sig.
Litteratur, från kant till kant. Minst 50 sidor per dag. Hjälper mig numera att andas, hjälper mig att leva.

Midsommar.
Nästan vartenda Midsommar har jag firat på vår kära sommarstugeö, Järnö. Så också i år. 
Trots det kyliga vädret och sällskapet som aldrig fann sig till rätta ända på ön, var det en fin midsommar.
Inte ensam. Inte cyniskt kall. Inte fuktig utav regnets ösande droppar. 

Däremot full utav upplevelser och chanser som bara väntar på att tas itu med. (Nu fick jag äntligen mitt grepp om någonting.)Nämligen: 
En musiker med spelning nästa dag, vid den viktiga restaurang/båtfirman i land.
Ett nämnande om min egen talang och erfarenhet. Därefter ett plötsligt erbjudande "hoppa på, spela några låtar. Behöver inte kollas på förhand, kom som alla andra." 
Faktum var att jag nästan hade fått ta över scenen helt för en tid, om jag så ville.

Värde.
En "offring" av sina alster till midsommartrötta. En stunds tystnad. Ett stilla lyssnande, på vad jag hade att säga. Såhär skrev jag i min dagbok efteråt:
OKEJ. Det är bra med att uppträda. Jag får en allmänt högre uppskattning, mera värde som människa.
Bland andras respekt gentemot mig börjar jag småningom själv ta fatt om mitt eget värde.

Springa.
Inte i stugskogen, nej tyvärr. Vet inte varför. 
Trötthet som jagas bort med raska steg. Kvicka och glada galloppspurtar som resulterar en "osprungen" dag. Lite varje dag, lite för att göra mig lycklig.

Ensam.
Jag vet inte om mina vänner, dom vet inte om mig. Vi vet ingenting numera. Men vi är visa som vet att vi ingenting vet. Bara jag inte ständigt behöver vara ensam.

Längtan.
Som hör till livet.
Också de svaga sidorna måste ibland träda fram, och matas med värme, trygghet och styrka. 
Saknad efter livet, längtan till andra människor, saknad efter någon viss person, saknad tillbaka till stugan, längtan efter ett land man vistats i, eller en längtan som bara ligger och gnager?
Ta fram den, lägg på bordet, prata med den, saknaden. Släpp loss den. Släpp iväg den, för att sedan hämta tillbaka det som saknas dig.

Lycka.
Om min andliga och personliga uppväxt gjorde mig till någon annan... Gjorde mig till något jag inte varit, men i tystnad alltid längtat till. Låt det vara. Låt mig vara.

Vare sig jag lever i en bubbla, bor någon annanstans än på denna plattform, går i fel kläder eller reagerar fel under socialt påtryck, vill jag kunna vara mig själv. 
Jag vill kunna vara lycklig. Och vad som än leder till denna lycka, ska jag ta vara på. 
Jag ska hålla mitt nyårslöfte, för min egen skull, och helt enkelt bara vara  LYCKLIG!

Viva Espana

Fyra år sedan, 11.7.2010, vann Spanien fotbollsVM, ah vad skönt det var!
Jag som älskar att spela fotboll, men aldrig spelat i någon förening eller någonsin kommit för att träna, gillar såklart att kolla på fotbollsVM.
Det var skönt att se Spanien med 3-0 seger mot Australien idag, då Spanien fått så rejält på käften tidigare i år.

Överlags verkar fotbollsVM (spec. för fotbollsentusiaster) likna något av vart fjärde års bästa högtider.
För övrigt tycker jag att VM för människor samman. Trots att man kanske kollade på teven i enskilda hus, finns det alltid något att tala om, utöver vädret.

Football is for all, så sant. Trots det finns det ännu inga kvinnor på plan.
Kanske kvinnorna får sin tid att skina, efter lite träning och en rejäl politisk omvälvning.

Det är alltid nyttigt att påverka, men ändå håller mitt konservativa jag mig tillbaka, och frågar "är det alltid nödvändigt med förändring?".

Ta roll i sig själv

Klockan är mycket och jag borde sova. Men kan inte hjälpas;

Att ta roll i sig själv, är som att spela succe för en fullsatt publik.

Att inte ta roll i sig själv, är som att stå i skymundan för sitt eget liv. Att spela en biroll, som publiken inte får något loss av.

Att våga stå på livets scen, är som att stå under strålkastaren för sitt egna jag.
Och vem annan skulle där stå- än du?

Plats

Till näst efter tid kommer plats. Tid, plats och rum.
Rum att vara ensam. Rum att vara fri. För en evighet, eller bara för en tid.
Så, nu ska jag inte låta poesin eller tänkandet på livets djupare mening ta över.

En för mig kär skog har rent sagt kalhuggits. En bakom vår lägenhet. Kommunen hävdar till att det är privat mark, kommunen har inga skogshugg på gångs i trakterna. Litar fullständigt.

Däremot blir saken, som privat mark, svårare att påverka. Inga ord vågar jag yttra i risk för att bli kalhuggen jag själv. Inget bevis för tillgångsrätt, annat än allemansrätten, har vi civila och samtliga skogspromenerare att vädja till.

Skog, är plats. I skog finns rum. Av alla slag, för alla. Hoppas jag. Trodde jag. Litade jag på.

Annat är det väl i verkligheten.
Råa och stora som lastbilar står kalhuggarna, maskinerna, i skogen, då de inte är igång.
Då de är igång har jag inte sett.Ty påkörd vore jag säkert, likasom mitt grönskiftande hjärta. Hjärtat som får sprickor bara bilen lämnas på tomgång.

Plats och rum finns också i egna hemmet. Ett hem är ett bättre hem, ju mindre onödiga bitar av konkret existens, i form av föremål, där finns.
Ju mera jag slänger bort-desto friare känner jag mig.

Samma gäller datorn, telefjongen, bildgalleriet och pinterest boarderna. Favoritnätsajterna och artiklarna, som bara samlas i växande högar men aldrig riktigt idkas.
Dom måste bara ha fått finnas.
Men här måste inga måsten mer.
Bort med det onödiga, om inte närmare allt.

Och så alla orörda fack i hjärnan. Alla omättade behov i sinnet. Alla sköra och sjuka muskler i kroppen.
Allt ska granskas. Bemästras eller omhändertas enligt behov.

Allt blir nog bra.

Tiden är inne

Min tid är inne för en förändring.
Någonting ligger djupt inpräntat, och den vanan ligger fel.

Jag har varit väldigt lat på att ta itu med mig själv. Lat på att kämpa, då den riktiga stunden är kommen.

Däremot har många andra gjort det istället för mig.
I väldigt abstrakta drag har jag fått all den hjälp jag vågat be om. Är tacksam för det.

Men nu vill jag drunkna i poesi, stå för en oinpräntad vana och pryda mitt liv med de allra mäktigaste och nättaste färger en existens kan ta sin formning i.

Jag har städat mitt rum, och det är nästan i prima skick. Borde bara orka städa en dag till. Borde bara orka träna lite mera magmuskler, springa lite mera, äta lite mindre.
Men framför allt är jag löjligt trött.
Borde bara orka sova.

Jag tror med andra ord att ingen människa kan ha det perfekt. Det hindrar mig ändå inte från att försöka.