Att hålla tekoppen i örat, vore väl uppenbart.
Efter en, enligt mig själv och mitt psyke, katastrofal dag... Kan jag nu sitta och hålla tekoppen i hand. Riktigt i lugn och ro. Eller är det så helt i lugn och ro?
Ingenting är uppenbart, och ska inte tas för givet.
Hoppas verkligen att en urdyr motorisk masseringsmatta kan försäkra min framtid för ett tiotal år framåt. Så sa försäljarna. Vilken värld lever jag i som kanske blir lurad så lätt? Det får jag se bara jag fått börja använda den, 10 minuter varannan dag i början. Början heter två veckor.
Tekoppen börjar vara tom och te't däri kallt. Under en tekopp har jag hunnit förhandla mina närmaste veckor framåt och nätet däremot brustit ett flertal gånger.
Nacken känns spänd och hunden stirrar på mig med en dödande blick, "Gå ut med mig nu, klockan är nio." Och så somnar den tvärt på golvet.
Somnar likasom jag också sover hundsömn då jag brutit mot mina privilegier och lämnat elementets vridning på varmare grad ogjort. Inte som nu, nu är det varmt i rummet och en halv portion energi per måltid sparar jag därvia, speciellt från morgonmålet. Det är hiskeligt jobbigt att stiga upp när man är kall i kroppen.
Det är hiskeligt jobbigt att vara hälsosam ibland.
Och det är allra jobbigast att leva i någon annans skinn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar