Nästan

Igår tillbringade jag en lång och avslappnande dag med två av mina goda vänner, på enas stuga. Körde ner söder en lång sträcka- överlevde !
Vi fick njuta av skärgårdens lugnande miljö i gott sällskap. Fast dagen blev lite lång, var det ändå värt att köra hem slutkörd nio på kvällen. 
 Vi fick tala igenom alla möjliga roliga och mindre roliga saker, såsom man gör med vänner!
Det var nästan perfekt. Nästan.

Idag har jag vaknat i lugn och ro, efter att för det första ha fått sömn först klockan två på natten igen, huoh. 
(Brevid mamma somnade jag bums :-)
När det var dags, körde jag till skolan och visade upp mina två "hemgjorda" låtar för musikläraren, som också gav ett fint erbjudande i samband med dimissionen. Hehee :) 

Sen fortsatte jag till stallet och skötte det jag skulle där, körde hem kaputt slut å MAAT! 

Måste säga, att säkert är det skolavslutningen som orsakar denna spänning jag processerar med igen. Snarare min sömn och min matlust processerar med, oberoende min vilja. 
Och orsakar mardrömmar som denna;

Haha! Hade just lagd mig till sängs den kvällen, då jag funderade över mitt och andras kämpande.
Jag sa tyst för mig själv till alla dem som har det svårt, att aldrig ge upp. Hoppas de iallafall mentalt eller telepatiskt hörde mig. 
När jag äntligen somnade, efter att ha varvat med "Ge Aldrig Upp", befann jag mig plötsligt i Ryssland. Efter en intressant flyg- och bussresa. Jag gick ivrigt, nästan psykopatiskt tvångsintresserat runtomkring för att kolla de närmaste sevärdheterna, då jag hittade mig vid en gammal stenmur-aktig väg brevid en å. På andra sidan ån fanns en likadan mur som omringade den betongaktiga vägen. 
Jag såg min vän på andra sidan, runtomkring mig sprang stressade bussinessmän, med sina papper flygandes hitådit i den förfärliga vinden. 
 När jag väl hade vänt min blick fram och sett framför mig, såg jag inget annat än en betongväg som hade förvandlats till en betongvägg. 
 Jag fortsatte att gå, tittandes till andra sidan, då jag kände att marken under mig plötsligt steg, massor. 'Jaha, en uppförsbacke, kanske en bro'. Men denna bron blev bara högre och högre.. och ännu lite högre.

 Jag fortsatte att gå, jag skulle ju se vad som fanns på andra sidan.

 Jag fick en enorm känsla utav obehag. Inte för att det var ett hinder på vägen, utan för att jag inte skulle ge upp! 
Jag fortsatte gå små steg och fick tag i någonting, som presenterade sig som någotslags handtag. Ett veck i betongväggen. Vad var dethär för skämt?
Där hängde jag med föttren sprattlande i Moskvas förorenade luft, mitt enda hopp var att hänga där...

Jag försökte och försökte tills min allra käraste halsduk flög iväg med vinden + p.g.a. den stora vinkeln,... rakt i ån. (Jag hittade den senare, huh!) 
Mina solbrillor tänkte också vippa om från pannan till bakhuvudet, så tänkte jag, nej tammetusan. 

Mitt enda val var att ge upp, för ingen av mina vänner, eller någon av de stressade bussinessmännen förstod för att hjälpa till lite. 

Somtur var det bara en ond dröm.