Tog det inte som en så stor sak, trodde jag.
Var igentligen oerhört taggad, om man inte räknar med att röst-flunssan tänkte vålla problem.
Igentligen var det här ju andra gången jag botade min hals, med att sjunga!
Fantastiskt.
Har inte sovit mer än 5 timmar, för att jag tydligen var rättså
taggad efter konserten också. Hehe, måste tillåmed gå upp och äta mitt i natten för att orka sova :D
Såhär mycket kramar, kärlek, styrka/kraft, stöd, gladhet, spänning och
SJÄLVSÄKERHET är rent av omöjligt att få på en gång, i något annat sammanhang. Det är endast vår Vårkonsert som gäller!
Där samlas lärarna tillsammans med eleverna, njuter av svängen och uppträdandet. Där är lärarna jämnlika med eleverna. Där är det inte bara egna prestationen som gäller, utan också den andres. Där är det publiken, vi ger vårt bästa till. Och, tro mig- för alla är det inte bara en årlig vana eller tradition.
För mig är det mycket mera.
För min och högstadiets gemensamma och harmoniska del, var dethär sista vårkonserten.
Men det jag konstaterade var, att det inte skulle få vara den sista ändå.
Kanske det är här jag hör hemma nu, när jag en gång varit här redan 9 år (
faktiskt), och hjärtat vill, i mer än många fall försäkra att jag ska stanna.
The River
Är en låt, som jag har spelat -lyckat- otagligt många gånger. Sjungit med finaste rösten jag har, sjungit med sämsta rösten jag har, låtit tårarna falla då dess ägare själv sjungit den 'framför mina ögon', och låtit andras tårar rinna då jag själv uppträtt.
Ännu på hösten- då vi skulle uppträda med den, fungerade den inte alls.
Ser man på bara, nu har den varit den igentligen enda riktiga låten, i min "repertoar", sedan julen. Har riktigt fått finslipa den, och nu igår var det liksom färdigt.
En låt, som berättar det jag vill säga- storyn.
Det är ju berättelsen alla vill höra. Min uppgift är att tolka den. Och hoppas jag gjorde det bra väl.
Versionen blev annorlunda än oftast. Den blev grymt stark och modig,
självsäker nu.
Kanske för att jag första gången var ensam. Och dessutom enda under hela kvällen som var totalt ensam på scenen. Kul!
Dessutom var spänningsprocessen såpas simpel att endast nattsömnen blev lite kortare, och magen tackade nej för 'onödiga' mellanmål. Annars gick energin- som klimpades ihop i en enda stor hög, väntandes på timmen noll- till godo, och programmerades rakt till fingrarna och hjärnan, som skötte sitt.
Salen blev inom kort knäpptyst, och jag fick säga vad jag länge hade väntat på, att få visa fram. Berättelsen.
Självsäkerhet, var sannerligen det jag iallafall fick massor av under konserten. Nu ska jag bara hålla igång det.
Dessutom, har jag märkvärt kommit till det målet, jag skrev om ett tag sen. Att leva livet. Att leva för fullt varenda dag. Ge sitt bästa. Visa och bevisa sina känslor, och låta de andra få uppleva det med. Vet inte riktigt hur jag skulle säga det, men på alla sätt är jag ypperst--ytterst hmm nöjd, med i stort sätt allting.
Inget kunde ha gjort det bättre. Eller för att repetera gårdagen, Ingen kunde ha gjort det bättre.
Håll modet uppe och fortsätt kämpa, alltid!<3
ps. allting går inte alltid såsom allting före alltid var planerat. :-D
