Stanna Upp

Och tänka efter vad man påriktigt vill, kan vara nyttigt.
Tänka efter vad man ska vara tacksam för, vad man inte ska uppskatta allt för mycket,
och helt enkelt vilken väg man ska gå.

I min ålder, såsom jag och många andra vet - och fått märka, är det ju inte lätt att veta vilken väg man ska ta.
Vilken som är den rätta.

Sen började jag, igen en gång, tänka på bekvämlighet.
Om vi helst tar den vägen som känns lättast, bäst och bekvämast.
Är det lathet, i fråga om rätt väg? Att försöka smita genom den snabbaste genvägen?

Nej.
Utan att lyssna på vad man påriktigt vill. Att stanna upp.
Vad gör du sen, då du smitit via genvägen, och plötsligt har du inte
annat att göra än att vänta. Och det är ju sannerligen ofta något av det onödigaste
man kan göra.
Inte alltid.
För nu, nu måste vi vänta.
Vänta och inbilla oss något kommande.
Något som kanske verkar realistiskt. Men..
Realismen och illusionerna kan verkligen gå nära varandra.
Ändå sviker dom. Eller så inte.

Det är inte så stor sak, säger vissa.
Andra säger tvärtom.
Själv vet jag inte. Ingenting.

Och faktum är ju också att vi människor väldigt lite vet.
Ändå vet vi så mycket.
Snarare, vem vet mera än vi?



Varför måste vi spara upp så mycket pengar som möjligt?
Vad har vi för nytta av pengarna, om vi inte kan dra loss deras mening?
>Varför har vi, om vi inte använder eller behöver?

Och, varför måste vi dessutom alltid vara i representationsskick,
om det inte igentligen har någon skillnad?
Varför måste vi överhuvudtaget bete oss som folk?
Om det värsta som kan hända är någon besvikenhet på dig, hit och dit.
Alla kan man inte göra nöjda.


När hinner vi överhuvudtaget leva?
Har vi tid för sånt?
Nejnej, våra scheman är fullproppade av ärenden vi inte kan avgå från.

Hur kan vi månne, vi små ofärdiga själar, tros vara färdiga att nu veta vad vi vill med livet,
då vi ingenting ännu har sett? Då vi ingenting ännu har känt eller upplevt?

Eller har vi redan upplevt allt som vi kommer att uppleva?
Om och om på nytt, samma saker.
Har vi redan alla färdigheterna vi igentligen behöver, det bara är så   att vi ska fortsätta gro.

Varför har vi överhuvudtaget så brottom att bli "färdiga"?
Färdiga kommer vi ju inte vara ändå, vi måste bara vänta.


Varför måste vi överhuvudtaget fortsätta såhär, på samma sätt som alltid.
Om vi i själva verket kanske inte vill det. Inte gillar det.
Vi själva. Inte någon annans vilja.

Jag har iallafall fått stunden att stanna upp, nu tänker jag utnyttja den ända till sista sekund. 

Att leva livet, är igentligen i stort sätt att våga släppa loss. 
Enligt det jag, med min ynkliga, nästan oberäknerliga livserfarenhet, vet.

Jag borde kanske repetera för religionsförhöret, och de två sista proven.
Men vad har det igentligen för skillnad för min framtid? 
Vad har det för påverkan om tio år, vad jag imorgon gör?
Har det, eller är allting skit samma?
Varför är vi här då?


Som jag tidigare sa, håller jag på och lär mig massor helatiden.
Det viktigaste jag idag lärt mig; att ge, är det viktigaste sättet att bli rik.
Expect less, give more. 

hehe, tänke ju oxå att jag inte bloggat ORDENTLIGT på länge :D