Många, många gånger har jag haft en känsla av att mina vänner är besvikna på mig sådär smått.
Sådär att de inte visar det, de bara vet. Dessutom inte alla vänner, bara en sorts vänner.
Dessa vänner vet väl gott och väl, att jag precis alltid behöver en egen stund. Antingen en eller många små om dagen, eller en lång efteråt.
Efteråt vadå?
Efteråt något som inte kallas ensamheten.
Nu har jag lovat en egen liten stund för mig själv, och fast hur trött jag än är, ska jag uppfylla mitt löfte.
För, att uppfylla löften är något jag idag lärt mig, äntligen.
Om ni nu nödvändigtvist vill veta mera, så har jag drabbats av flunssa efter 10h i regn och springande/motion i stallet. (2 läger ett barn- och ett som jag själv skulle delta i. Ja, skulle.) Barnen var alla gulliga och trevliga så kanske flunssan var värt det.
Ändå har jag fattat att stanna upp lite. Inte för flunssan, utan för minnen.
The Gaslight Anthem.
En regnig höstkväll, kanske en söndag. Tillsammans. I en fin restaurang, i Helsingfors, Katajanokka. 30 åring. Vänner. Mysigt. Och stil.
Är vad jag kommer och tänka på av musiken. Kanske en vision.
jaha, inga bilder dådå. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar