Tårarna bara rinner helatiden då någonting bara helt enkelt är fel.
Axlarna har blivit så spända under senaste tiden att jag nästan kunde kalla det akut snart.
Är helt i bitar pågrund av skolan. Det går liksom bara sämre och sämre. Vet inte vad som hänt eller vad jag gjort, men verkar inte finnas någon utväg.
Under förra veckans provprestationer (vilka enligt mig borde höra till gymnasiets provvecka och inte högstadiets normalvecka[slutspurt]) märkte jag att jag inte ens strävar efter 9 och 10. Mina krafter räcker inte till. Således märktes det väl också. Vad kan man?
Idag är vi påväg till stugan. Bara typ en timme kvar till planerade starten. Borde kanske ta mig i nacken och göra något för saken. Ja vad har hänt, det är inte vanliga jag. Det är mitt slutkörda jag som kommit fram.
Nå semester. Vappen bryr jag mig inte om, men att åka till stugan känns nästan overkligt. :)
Ändå har jag en samhällslärabok med mig. Inga andra val, dramatiskt sagt.
Prov på måndag, veckoslutet fullt av sångövningar och sommarstugan verkar som en idyllisk plats att läsa till prov på ett lugnt ställe i naturens omgivning.
Men, när hinner jag vila då?
Tror inte det finns en enda dag då jag inte skulle ha tänkt alls på skolan. Tänkt, tänkt påriktigt, varit förberedd, varit spänd, varit rädd.
| Min lilla grotta. |
Om inte sommarlovet dag för dag skulle närma sig, skulle det inget kvar av min motivation heller finnas.
Ärliga motivationen, inte den som andra ser, den är en helt annan sak. Tror jag.
Nå, ifall jag läser ordentligt på samhällsläran, av egen vilja, kanske provet går bra -och motivationen stannar!
NU ska jag iallafall försöka tänka på annat, nu när jag fått vrida ur mig dethär. Igentligen var det mattaprovet jag borde skylla på för min söndriga känsla, men det är alltid lättare att skylla på någon annan.
Denhär gången tycker jag det är allt mer än rätt för mig också att nångång gå den lättare vägen.
Klara vappen till er alla!!!