Varje dag som går

Vardagen har börjat rulla på igen. 
Det var alldeles härligt att få några dagars "semester" annanstans. Strömsholm levererade!
Först blev det taco-kväll på en pub i närheten, öl och bra sällskap, mycket skratt och bra musik! 
På lördagen var det dags att åka till stallet efter en fantastisk och spontan brunch. 
Vi mockade hela stallet, matade hästarna och tog en fika vi också. Jag fick rida både Affu (Annas egen häst, som jag ridit förut för många år sedan) och en av stallets små ponnyer.
Inte så lite storleksskillnad på dessa två, så tog ett tag att anpassa sig. Speciellt då man inte ridit ordentligt på 5 år och senast var uppe på hästryggen för snart ett år sedan. 
Det var segt att lämna landet en solig och krispig höstmorgon på söndagen, men här hemma väntade ett stort gäng med familjens släktingar så det var ju kul med lite kalas. 

I varje fall har vardagen rullat igång igen som sagt. Lite trögt, med en ledig dag vilket var skönt. Nu gäller det att skriva inte uppsats somtur men en kortare promemoria under denna vecka. Inget lugn alltså. 
Fick däremot veta att det verkar som att jag klarade förra kursen, vilket är juristprogrammets typ svåraste! Så det är jätteskönt. Dock börjar det vara allt för påtagligt hur jobbig utbildningen är. Många som vill byta linje helt och hållet... :/ 

Jag kan undra var alla dagar tar vägen egentligen? Vardagen lunkar på som den gör, och man har aldrig tillräckligt med tid för någonting egentligen. Så blir det höst, vinter, vår och så gick sommaren också förbi!? 

Jag har sagt till mig själv att det enda jag förväntar mig av dessa dagar som bara flyger förbi är att jag ska lära mig någonting. Någonting om livet, om mig själv, om mina sociala relationer och om samhället och världen överlag. 
Lärdomarna får mogna under dessa dagar som bara skenar förbi. Antingen går tiden fort när man gör mycket, eller så står tiden alldeles still och ungefär allt känns meningslöst. 
Det finns bättre och sämre dagar, men tillsammans kanske man kan åstadkomma något större. 
Så länge man har kvar viljan att utvecklas, till en bättre människa. 

Med dessa tankar vill jag önska er en härlig börjande vecka! 
Vad vill du få ut av dessa sju dagar som går? 
Kram, T

På (SJ) tåget

En undanflykt, en väg ut var precis vad jag behövde just nu.
Rakaste vägen ut på landet, bort från stan! 
Redan en helg annanstans än där man brukar kommer göra en väl, speciellt i höstens sista färgskimmer. 

Jag känner att jag (och jättemånga andra) har en del att tänka på just nu. En del att bearbeta, och att det kan va bra med lite ny luft i lungorna. 
Framförallt behöver jag en paus från skolan och allt plugg, som har varit i stort sett det enda jag tänkt på i flera månader. 

Att se höstens färger vimla förbi när tåget susar fram har redan fått mig mer avslappnad än på veckor, och jag har först kommit upp till Bålsta, med SJ tåget. Förhoppningsvis ska jag hitta ända fram till Strömsholm, där jag ska tillbringa helgen hos en god vän jag inte sett på måååånga år. Det ska bli mys och så en hel dag i häststallet imorgon! Kul att komma upp på hästryggen, det var också ett tag sen. 

Det som trots allt har upptagit våra tankar det senaste dygnet är en olycka. En riktigt tragisk en, och jag tänker inte skriva mera om den här, utan dom som vet vet. 
Men jag kan säga att trots att jag endast kände en av de omkomna ganska flyktigt och bara under en kort tid, så känns det ändå helt hemskt. Speciellt när det är fråga om någon man minns i väldigt positiva tecken. En som var så snäll och hade så mycket av livet framför sig...
Jag kan bara försöka tänka mig hur de riktigt nära anhöriga känner, och på det sättet delta i sorgen. 

Oavsett så hände olyckan väldigt nära vårt sommarställe, så det känns väldigt nära fast det är långt borta (till och med i ett annat land). Det är så många bekanta som berörts och skärrats av olyckan att inte ens alla mina fingrar räcker till att räkna dem. Överlag var det en olycka som blev landsomfattande på nationell nivå, och jag vill än en gång beklaga, och delta i, den djupa sorgen. 

De fina svenska slätterna och vyerna fortsätter överraska med sitt häpnadsväckande lugn. 

Nu ska jag försöka ta lite helg (för en gångs skull) och samtidigt bearbeta alla tankar och känslor. Jag hoppas alla som berörts också får den tiden och möjligheten till bearbetning av sina känslor. 
Jag finns här om det behövs! 

Kram på er <3

Allt jag behöver nu (& Juristdagarna)

är tid.

Inte tid att komma över någon (så som Lisa Nilsson), men tid att vara med och hos mig själv.
Tid att återhämta mig, tid att vila, sova, ta det lugnt. Hitta gnistan igen.

Gnistan finns, men den är helt enkelt en engångsgnista.
När man använt all sin energi och glädjen i ögonen börjar slockna, då dååå.

Alltså. Jag vill fortfarande påpeka att gnistan finns där, inget deppande här inte.
men tröttheten tar så lätt över när man är slutkörd!

En helt fantastisk dag igår!
Juristdagarna, och mitt första år som personal på juristdagarna.
Det innebar utöver en del förberedelser främst att agera som mässvärd under mässdagen, där flera hundra utställare från olika juridiska byråer och myndigheter samlats för att connecta och mingla med juriststudenter och varandra.

Allt gick ganska fredligt till så det mesta jag gjorde var att njuta av den allmänna glada yrseln, och att mingla med jättemånga byrårepresentanter. Så himla kul. Jag blev värsta mingelmeister, fast jag var lite nervös för hur stelt det skulle bli. När man väl kom in i sitt element var det inte stelt alls, tvärtom!
Bandade med allt från fastighetsjurister på "torra" myndigheter till unga biträdande jurister.
Och det som jag trodde var just torrt och stelt visade sig vara helt tvärtom!
Både vad kommer till olika ämnen vi läser i skolan såsom just fastighetsrätten som vi läser nu, och skatterätt t.ex. och så just till olika myndigheters sätt att arbeta. Helt osannolika vändningar!

Dagens kontenta blev ungefär: en potentiellt väldigt intressant arbetsplats (dock inte säker om jag ens ska skicka in någon ansökan, osäker om jag vill jobba ännu), en lunch inbjudan och så får jag agera mellanhand och hoppas på att ett samarbete blir av!

Efter det var det bankett, eller banquette, med sittning (trerättersmiddag) och fest. På sittningen satt vi också varannan student och varannan verksam jurist, och jag råkade sitta med jurister jag redan hade pratat en del med under mässan!

Men NU. Nu behöver jag tid, lugn och ro och sömn.
Blir så himla stressad över och irriterad på folk som försöker kräva saker av mig. Så som ett svar på en social medie eller att jag ska va med på nåt t.ex. nu i helgen. Det är förstås med inget illa menat, bara det att jag är så hiiiiiimla trött.

Sen när man tänker sova och ta det lugnt så ska hyresfamiljen kalla till stormiddag så ska man va social och trevlig igen liksom... GUD va jobbigt livet är just nu hahah. Gratis middag och gratis karriärmöjligheter och ja ba usch :D

Nejnej, men måtta på allt och balans i livet är vad jag eftersträvar! Och det går inte så bra just nu. Hoppas alla fattar att jag behöver prioritera mig själv allra först. Hoppas verkligen att andra gör det också! Så har vi mera energi att pigga upp varandra sen. Men ingen kan bära hela ansvaret över en annan vuxen människa!

Kram och trevlig helg!
Nu ska jag försöka få fram mitt allra bästa mingelhumör igen och kila ner till nedre våningen och laga samt avnjuta den där jävla middagen haha :D

Drömmen om det forna

Det har gått några dagar sen juristprogrammets svåraste kurs tog slut, och det är som att en sten lyfts från mina (alla våras) axlar. Dock stannar oron över att behöva lyfta upp denna sten igen och göra om olika kursmoment, men tills vidare är vi lyckligt ovetande i tre veckor! 
(p.s. en tenta är avklarad, så den vetskapen förgyllde verkligen min redan fina fredag den 13:e). (För övrigt köpte jag ett antal mysiga inredningsdetaljer, Gin & Tonic och bara njöt av en spa-kväll för mig själv! Idag har jag städat upp här hemma, återskapat något sorts lugn efter kaoset. Så skönt!)

Genast har jag börjat drömma. Sett på livet med skinande ögon och blivit fylld med så mycket glädje och energi! Är fortfarande snorig, febrig och trött (post-tenta förkylning), men redan insikten om att det finns så mycket annat här i livet än endast pluggande är uppmuntrande! Speciellt efter ca. 5 veckors isolering från det vanliga livet. 

Jag kan tänka mig tillbaka till tiden innan allt var såhär. Vad gjorde man när man var liten? Vad hade man tid för och tänk hur tråkigt man ofta hade när man inte hela tiden hade fullt upp med något viktigt! 

Jag kan tänka mig tillbaka till platser, både där jag varit och inte varit. Hur det forna Amerika såg ut, så som t.ex. Bruce Springsteen beskriver sitt hemland i sin(a) biografier. Här kan väl tilläggas att det är väldigt få som till vardags ens lyssnar på Bruce längre, sånt finns liksom knappt kvar! :// innan Trump och allt vad det heter. Hur den fria världen såg ut, när man kunde resa till andra sidan jordklotet med en tom plastpåse och en gitarr (såsom min pappa gjorde!). 
Hur mina föräldrar spelade jazz på Zum Franziskaner i Gamla stan en fredag kväll, såsom vem som helst liksom. 
Det fanns så många möjligheter, eller snarare så få hinder!
OBS! Allt var inte bättre förr. Och många saker har förändrats till det bättre, kanske så att säga på bekostnad av det gamla ädla lite oprecisa sätt som präglade nästintill hela världen. I brist på bättre kunskap körde man på utan att tänka sig för, på gott och ont. (Jag menar, många upptäckter och uppfinningar som exempel hade inte påfunnits om man inte hade provat. Numera är det vissa som har väldigt precis kunskap och allt fungerar på ett ganska tråkigt och förutsebart sätt. Förr kunde helt små grejer bli revolutionerande!)

Visst kan man vara spontan i dagens läge också. Jag själv är kanske ett bra exempel på det, när jag åkte till andra sidan jordklotet (Bali) i ett sällskap jag knappt kände, och med bara en timmes betänketid! 
Men att jag själv helt ensam skulle göra något sånt är otänkbart, jag skulle behöva minst ett halvårs betänketid haha! 
Så trots att vi är mycket mera individualiserade i dagens samhälle, behöver vi varandra allt mer för att  uppfylla drömmar och komma vidare i livet. 
Det är något jag försöker tänka på ifall jag är besviken på någon i min bekantskapskrets. Vi kommer antagligen behöva varandra någon gång i livet. Förstås finns det fall då detta inte stämmer helt, på gott och ont. 


Jag kan drömma tillbaka till en gången sommar. Just nu och just i år kanske mer än någonsin. Det lugn och den lycka och glädje jag känt under hela min sommar i skärgården är ofattbar. Ofattbar i den stunden och ofattbar nu när det känns så långt ifrån, en alltför stor kontrast (bestående av både tid och rum) har kommit emellan. 
Som tur finns det bilder! Och jag har gjort många olika bildspel på datorn, med olika konstellationer av sommarens minnen! Det är något som får mig att orka kämpa vidare. Tanken på vilket lugn jag en gång känt inom mig, och att det över huvudtaget är möjligt! 


En annan faktor jag kan tänka på är de forna hem man bott i. Och allt omkring då. Tänk att jag nu kan åka förbi mitt barndomshem varje dag ifall jag vill. Men det finns inte mycket annat kvar än minnen där för mig nu. Allt omkring har försvunnit, och bara jag och huset (det forna hemmet) finns kvar. Dessutom finns knappt huset kvar, då det(p.g.a. fuktskador)typ rivits ner till marken och byggts upp igen. Det är inte längre mitt forna barndomshem, inte på samma sätt. 


Vad jag vill säga med allt detta är att det inte är helt fel att tänka tillbaka ibland. Se till det som varit och hur allt det enskilda har bidragit till hur man har kommit just dit man är idag, på olika delområden i livet. Rent fysiskt, karriärs mässigt, mentalt, socialt osv. Vem umgås man med nu jämfört med tider i det forna? Finns något av det kvar?... 

Man kanske inser att shit, jag har nog kommit ganska långt i livet ändå! 
Och det är sådant man har svårt för att respektera om man inte hinner eller vågar se tillbaka. 
Just nu (carpe fakin diem) finns inte, om det inte vore för det forna- och för alla drömmar om det framtida! 

Utsikten framför mig nu. Hur har jag kommit hit egentligen?
Vad gör jag här...