Klassificering

Jag har hört väldigt många människor säga att gymnasiet klassificerar elever från elever. Senast i dag sade min bästa vän vid matbordet att hen inte känner sig höra till, för att hen kanske inte har ämnat studera på universitets eller högskolenivå. 

Speciellt på trean, alltså under abi-året märker man tydliga skillnader mellan psykologerna, statsvetarna, ekonomerna, humanisterna, matematikerna, fysikerna, läkarna.... you name it. 

Är detta bra eller dåligt? Det har jag inte kommit på ännu, men det är kanske värt att vara medveten om!

Står still

Trots att vardagen rännar på (vanligtvist) och veckosluten är desto trögare, känns det som om allting skulle stå still för det mesta. Som om hela världen skulle snurra på runtomkring mig men jag själv skule frysa till is för varje sekund jag kommer i mental kontakt med min egen hjärna.

Min hjärna är problemet ja. Jag tror att jag hindrar mig själv från att leva, för jag brukar sällan kasta in mig med öppna armar i nya utmaningar. Jag har blivit bättre i och med att jag har strukturerat och tagit mig själv i kragen. Jag har mera energi för att upptäcka nytt, ifall jag håller mig stenhårt till min plan, minuttidtabell och självdisciplin.

Min inre röst säger allt oftare "lägg dendär saken på rätt plats så behöver du inte storstäda", "diska nu, så behöver du inte se på skyhöga sammanställningar av smutsiga assietter", men om veckosluten orkar jag inte lyssna på mig själv. Jag bryter alltså kontakten till min egen hjärna för ja, min uppfattning är att allt skiter sig om jag lyssnar på min hjärna (så som jag sa i första stycket).

Men sen börjar man ju tänka efter lite. Varför har vi människor egentligen en hjärna? För att kunna göra och styra över fiffiga beslut. Hjärnan är också första medlemmen av jaget, som får information om att någonting är fel. Hjärnan sänder signaler till kroppen och uppmanar vissa organ till diverse åtgärder. Jag är tydligen bara så dum att jag inte förstår detta, i praktiken.

Ifall jag känner mig trött är det kanske bara en vana och en lathet. Det är min mänskliga natur som försöker tävla mot min fiffiga hjärna. Ifall man tränar är det sällan fysiken som ger efter, det är psyket. Jag tvivlar starkt på att mitt personliga psyke har någon kontakt med hjärnan, och det är kanske därför allt skiter sig.

Jag tror mig vara bättre än min hjärna, varför jag i första stycket trodde att allt skiter sig ifall jag har en mental kontakt med hjärnan. Så är det inte. Ibland kanske jag borde delegera. Låta hjärnan sköta det hjärnan ska. Lyda snällt och ta mig i kragen ifall hjärnan säger så. Kanske jag verkligen har mera tid för annat då.

Kanske jag blir mer intresserad av världen, ifall alla komponenter (fysiska och mentala) av mitt jag fungerar ihop och klarar av att samarbeta. Kanske jag har energi kvar för annat. Kanske livet inte mera står still. Kanske jag slutar tänka och lever i stunden istället. Kanske jag märker efter en tid, då jag stannar upp (för att vila, såsom vi alla bör) att jag har kommit väldigt långt. Att alla de målsättningar och drömmar jag en gång haft är sant nu.

Kanske det är jag själv som hindrar mig själv från att leva mitt liv. Kanske det är mitt psyke som tror sig vara bättre än min hjärna. Kanske jag har glömt hur fin och vidunderlig denna värld är, då jag bara har tänkt på mig själv och framförallt hur bra jag är. För vi behöver ju alla bekräftelse. Och om man inte får, eller vill söka den annanstansifrån bör man bli självförsörjande. Man måste lära sig att klara sig själv, utan mentala missfall.

Kanske jag nästa gång jag känner mig lessen och missnöjd på mig själv skall fundera på någon annan. Kanske jag börjar tänka på något annat än hur jävla bra BARA jag är. För så tänker vi människor innerst inne. Vi måste komma bort från det. Men OBS! Vi måste hitta till rätt sida. Den som inser att vi själva är bra, men det finns andra som är bättre och de vill hjälpa oss att bli bättre på det vi är bra för, för vi vill ju hjälpa och stötta dom i det dom är bra på. VI  ska inte hamna på fel sida. På den sidan vars allmänna moraliska norm lyder " ingen är bra. Varken du eller din granne". Eller "du är inte bra, bara din granne är toppen".

Vi är bra men vi är alla egentligen ganska skit. För vi tänker. Vi tänker tankar om oss själva och om andra. Tankar vi inte kan hantera. Först när vi kommer loss från det, kan vi vara fria människor vars liv på alla plan är gott. Vi måste först hitta balansen mellan jag och andra, balansen mellan jag och min hjärna. Balansen mellan psyke och fysik. Vi måste även hitta de omedvetna tankarna. Inse att vissa kan vi bara inte kontrollera, och vissa tankar tror vi att vi inte kan kontrollera, men det är i själva verket just de tankegångarna vi bör ändra på, för att förstå oss själva.

Missa aldrig med detta!

Skärgård

Hejdå skären för i år

Skären

Så skönt att bara få ligga still!

Fick någon sorts magsjuka natten intill dagen vi skulle åka till skärgården. Somtur gick den över och nu ligger jag bara som offer för vissa märkliga symptom; ifall jag blir väldigt hungrig och med andra ord glömmer att äta i tid (vilket är ytterst vanligt) får jag så ont i magen att det blir jobbigt att andas och man måste nästan sätta sig ner och vänta på att magen ska kurra och värken gå över.

Det lättar somtur, och nu har jag bara lite trötthet kvar.

Det är paradoxalt hur man kommer till ön för att vila, men ändå upptäcker så många fina saker man vill göra att man inte vet om man ska vila eller springa omkring.

Vi har i varje fall fått Sea starn för veckoslutet och det är sååååå skönt! Älskar den båten. Och ifall det inte vore så kallt (ja, det är ju höst trots att vädret är så himla vackert) så skulle jag sova i den så som en sommarnatt något år sedan. Den har ju ingen hytt så myggorna fick kalas. Kan inte myggor bara ta modell av mig och bli vegetarianer dom med? 

I varje fall har det varit skönt att bara få vara, läsa och surfa på nätet. Städade nyss i stugan och vilar nu på bädden (gå in och kolla toveljungqvist.blogspot.com för mera bilder). Snart ska jag äta innan hungern och värken tar över, och sedan ut och gå eller sitta i båten, när solen en gång tittar fram!

Ha det så bra!!

Paraleller mellan trötthet och attityd

En amatöraktig fritidsforskare som jag är, analyserar jag det mesta i min omgivning och i mig själv.

I dag har jag samlat fakta angående trötthet och negativ attityd.

På morgonen vaknade jag glad och pigg, tog tid på mig och utförde min morgonrutin i lugn och ro, tills jag fick bråttom. 

Emellertid skriver jag detta blogginlägg medan jag går med hunden i skogen, och inser med det samma att mina dagar är stressiga. Eller snarare fartfyllda, men stressiga ifall min självdisciplin inte håller och mitt fokus rubbas. Eller om min tidtabell, som jag gör upp under kvällen innan eller på morgonen, inte håller.

Varför håller jag på med tidtabeller med mera? Jo, för att helt enkelt vänja mig vid arbetslivet. Jag vill bli företagare, och då bör man organisera sig. Jag vill helt enkelt ta mig i kragen och strukturera min vardag. Tack för inspirationen Viktor Frisk!

I varje fall började tröttheten direkt då min tidtabell inte höll, och jag började tänka: "varför tar jag livet vardagen och tiden på ett sådant allvar?" Jag släppte alltså på självdisciplinen, och ingenting hade längre någon mening kändes det.

Är det någon mening att existera om  inget har någon skillnad? Grovt sagt nej.Här är alltså ett ytterligare skäl till varför jag tar mig i kragen.

För stt min attityd var "helt samma" blev allting mindre meningslöst och jag längtade efter något roligt, något som jag känner att betyder för mig. 

Tröttheten var enorm, efter att jag lät klockan ticka iväg (ungefär 10 i 8 på morgonen). Hela dagen blir alltså svårare, om någonting misslyckas redan på morgonen. Man fastnar kvar i morgonen och undrar vad som gick fel.

Nu ska jag alltså släppa loss denna morgon (förseningen) och sikta på nya äventyr!

Ha det så bra, och ta varje dag på allvar! Du vill väl att dagen tar dig på allvar, och inte utsätter dig för onödiga missar! 

Ny blogg: Må väl!

Tog mig nyss an ett stort projekt, som jag har tänkt på redan länge.

Denna blogg är typ världens mysigaste (från min värld sett), för färgerna och bilderna är harmoniska, ämnen allvarliga men även lite roligare saker. Här får jag lätta på hjärtat, utöva mitt språkliga sinne (alltså främst göra litterära misstag) och helt enkelt se mig själv i spegeln.

Nu vill jag ändå ta det ett steg längre. Det blir ibland lite jobbigt att andas, då denna blogg även bär minnen från närmare 5 år tillbaka. Dessutom kräver det mysiga utseendet att det är ganska mörka färger, vilka kan vara svåra att matcha (och är inte ännu heller nöjd med bloggens små detaljer).

Därför startade jag en till blogg. Främst inspirerad av Viktor Frisk, Stella Harasek, Skopljak och Ida Warg. Ljusa färger, simpelt och snyggt helt enkelt. Dessutom handlar den kanske mera om mitt liv konkret. Sådant där man lägger ut på Snapchat och Instagram. Den där vardagen, som jag försöker göra så ljus, glad, energisk och guldkantad om möjligt.

Här, på Lycka Till! finner jag min tillflyktsort från det onda i världen. Därför vill jag hålla kvar den. Inte ändra på utseendet eller ändra teman.

Här pratar jag om sådant jag har tänkt på under senaste tiden, här lägger jag ut saker rörande musik, kultur och lantliga intressen. Myspys och hem.

Men på bloggen........ Må väl!.... (toveljungqvist.blogspot.com) finns tips, tankar och erfarenheter angående mode, träning och vardag. Det är en mera världslig variant av Lycka Till! Eller.. är snart, den är ju inte färdig ännu!

Detta har jag tänkt på

I vår sista obligatoriska kurs i modersmål skulle vi hålla ett ordentligt tal, under rubriken "Detta har jag tänkt på". Denna rubrik har vi i våra kompis sammanhang använt sedan dess, varje gång vi vill säga någonting som är av lite mera vikt. Som en varning helt enkelt; "detta har jag tänkt på..." och så berättar man vad man har på hjärtat.

Ja, jag har alltså vänner! Och vi diskuterar även allvarligare ämnen (t.ex. senast på motorvägen till Borgå med mig i ratten hade dom en hektisk debatt om abort på baksätet). Gillar mina vänner :)

Nuförtiden har jag flera vänner, men det kanske beror på att jag blivit närmare bekant med kompisar, och de har helt enkelt blivit goda vänner. Ju flera vänner, desto fler nyanser av inflytande. Ju högre jag prioriterar vänner på min lista, desto viktigare är det för mig att "hänga med" helt enkelt. Jag börjar lyssna på dethär inflytandet jag får från dem. 

Det kan ju vara bra ifall man får nya intressen, eller t.ex. kommer bort från en dålig vana med hjälp av stöd från vänner. T.ex. är det lättare att börja gymma tillsammans med en vän, än helt ensam.

Men just med t.ex. gymmandet börjar man lätt jämföra sig själv med sina vänner. Det låter kanske barnsligt, men nog tänker jag än i denna dag att mina kompisar är smalare än jag. Men tänker jag däremot på de positiva sakerna jag har, som de kanske inte är lika starka på? Mina muskler t.ex.? Om jag jobbar hårt har jag alldeles snart precis lika snygg kropp iallafall.

Om jag tänker positivt kan jag alltså åtgärda problemet med hjälp av de befintliga styrkorna i mig. Men om jag däremot fixerar mig vid ett problem, egentligen en alldeles naturlig detalj: att olika människor har olika kroppsbyggnad, hämmas min motivation och jag kanske låter bli att jobba hårt för min dröm eller min vilja (i detta exempel en snygg kropp). 

 Många gånger när vänskapsförhållandet blir allt tajtare, börjar man dela inte bara tankar och ideologier utan även vardagsrutiner. Man stöper sig egentligen helst i samma form, men det går inte. Min lediga dag kanske inte passar in då min kompis har ledigt från gymmet. 

Dessa är fakta som gör livet väldigt svårt att leva ibland. Hur mycket ska man lyssna på sina kompisar, utan att isolera sig genom att bara fokusera på det egna? Var går gränsen till att ett omedvetet eller målmedvetet inflytande vänner emellan blir för övermäktigt? När börjar man göra saker som inte passar en själv, bara för att ens vän gör det?

Trots att jag redan borde vara vuxen (vid grymma 18-års ålder) tycks problemen och tankegångarna bara bli allt primitivare. Kanske vi närmar oss livets egentliga mening, den primitiva kärnan i det hela, haha :D

h:fors

Tillbringade en lyckad gårdag i sällskap av flera vänner. Först med Emmi i stan (Galna dagar samt allmänt förvärvsinköp), och därefter fyllde vi bilen med diverse personligheter och åkte omkring. 

McDonalds har blivit ett måste. Känns så fel att stödja snabbmatskedjan ens med kaffeinköp. Men det är stället där människor samlas om kvällarna, ja man funderar ju lite vad man håller på med riktigt, men det har varit så kul att köra omkring med kompisar om kvällarna.

I dag borde jag plugga. En modersmålsuppgift oinlämnad, men verkar rättså peppad. Ibland kan det ju hända att fokuset flyr. Men om jag eliminerar riskerna och belönar mig själv med ett gympass i gott sällskap på kvällen. 

Det är dags att ta sig själv i kragen här i livet, kanske redan i dag!

Ha det så bra!

Inspirationskick

Ny period, nya grejer, tankar och värderingar. Himla trött ännu efter provveckan (samt betyngad av en oinlämnad essäuppgift i modersmålet), men så full av inspiration och vilja.

Jag började enkelt. Minst en kopp kaffe varje morgon (garanterar samtidigt en stadig frukost), började aktivt läsa bloggar, speciellt Viktor Frisk inspirerar mig för tillfället alldeles massor. Sedan collage. Skolhäften som får ett nytt utseende är den bästa inspirationen i skolan. Att dessutom skriva in olika quotes och motton på pärmen inuti blev bueno (givetvis på franska i franskahäftet!). Nu fattas bara en egen blogg med vitt tema, fina bilder och haha KORTA texter 😂 vet inte om jag borde skapa en till blogg, eller ändra Lycka Till! Till något annat.

Och så var vi i studion!!! Eller studion hade flyttat upp i producentens vardagsrum. Flowen och mysfaktorn var extremt i topp. Synd bara att kvalitén och mickandet var lite utmanande. Mycket roliga bilder och videosnuttar därifrån!

Och så skall ju Melissa Horn släppa songel nu på fredag och ny platta nästa månad!!!!

Nu fattas som sagt bara orket haha. Nå, blev somtur inte sjuk- som det såg ut på veckoslutet då jag bara låg i min säng och myste. Men den växeln har tyvärr stannat kvar. Eller vadå tyvärr? Vad skulle vara bättre än att mysa i sitt mysiga rum, sin mysiga och stora säng, med datorn i famnen (alla flikar ägnade åt Viktor) oh så lite levande ljus i fina lyktor? Perfekt 👌🏻😍

Ha det så supeeer!

Ambition

Hur långt kan man komma egentligen? På tal om ambition.

Det sägs att det var den döva grodan som klarade sig längst, för hen hörde inte varningarna och de nedsättande kommentarerna.

Det är just nu som jag borde bli döv, ta andan och bara dyka. Dyka in i möjligheternas värld.

Varför kan inte vår skola ha en sådan studiemiljö? Vi är så himla passiva. Varför kan vi inte bara inse realiteterna-HÅLLA TYST, och hjälpa samt uppmuntra den som vill komma långt?

Så ja, nu ska jag studera och ta reda på om det verkligen finns ett Mount Everest som jag kan stiga upp.

Ett under vid namnet intuition

Jag är en av dessa syndiga varelser, som tittar annanstans eller inte låtsas av att se bekanta emellanåt. Det gäller inte vissa utskilda, utan drabbar troligtvis de flesta av mina bekanta. Det kan vara på byn, i skolan, i butiken, i bussen... Oftast är jag vid dåligt humör, eller egoistiskt nog rädd för att inte bli sedd.

I dag var jag på hundpromenad, i vackert väder. Lite trött, men inte alls vid dåligt humör. Jag fortsatte att gå, trots att jag kunde ha kurvat in på hembacken åtskilliga gånger. Det kändes inte rätt att sluta än.

När jag kom in på vägen, där våra avlägsnaste grannar bor, med en hund som varit kompis till vår hund i 10 år, hände det igen. 

Jag hann med nöd och näppe identifiera familjen som gick där på vägen där de bor, då jag redan av någon orimlig orsak tittade åt annat håll, eller snarare rakt framåt- dit jag var på väg..

Till vår allas lycka märkte min hund sin hundkompis, och jag vände min blick, som möttes av familjefaderns. Jag hade inte ens hunnit gå närmare de små barnen, hunden och pappan, innan jag fick höra att en av de mest sympatiska hundar som levat på denna jord var på väg att avlidas. 

Jag kan ännu från min handflata urskilja den unika doften av en fin Labrador, som levde lycklig och glad ända till slutet.

Och jag är glad över att min hund, Labradorens bästa kompis, fick leka med  Labradoren- på dennes allra sista promenad.

Jag tror och hoppas att jag inte kommer att vända blicken så många fler gånger. 

Vi kommer aldrig levande här i från

Jag har varit väldigt ytlig, nej, inte ytlig, neutral, på sistone. Jag har aldrig varit såhär stabil psykiskt under en så lång tid. Det känns bra. Inombords. Det flyttas utåt, till det materiella.

Jag står inte längre ut med att må dåligt inuti, så istället släpper jag lös all ilska i stunden, och söndrade allra senast min datorskärm då jag skulle kasta den odugliga telefonen i väggen. Ja, väldigt ytligt nog.

Inte för det. Ifall tio år av mitt adertonåriga liv varit väldigt djupsinnade och emotionellt samt psykiskt krävande, kan jag väl få ta det lite ledigt emellanåt.

Det känns bra. Speciellt när jag vet vilken tillflykt jag skall ta mig till då det sentimentala och andliga slår an. Jag skriver blogg nu, för att jag har lugnat ner mig inombords. Jag ligger i vår nya pergola (ett slags utebyggnad av typen lusthus) och lyssnar på perfekt musik för stunden. Lasse Tenander, "Strövtåg i hembygden" av Mando Diao, lite Cornelis osv.

Och så kan jag ju skriva egna låtar direkt det känns så. Väntar på det verkligen, att vara så lugn att det lyckas.

För förutsättningen för denna stabila psykiska hälsa är kanske inte så konstruktiv. Det handlar om att hålla revolutionen igång som Mao i Kina sa fordom. Alltså, hålla uppe detta samhällets landmärke: sociala medier, telefon, data, gym, motion, höga prestationer och fasader.

På ett sätt älskar jag det, men det är bra utan emellan också. På stugan var problemet att släppa loss fasaden. Nu är problemet att slappna av a) under veckosluten b) under skoldagarna, för att sedan orka mera.

Men det är bra nu. Pergolan/bakgården är en perfekt tillflyktsort från allt det sociala och alla fasader. Trots att jag för det mesta har med mig telefonen här. Det handlar väl om att lära sig leva med mobilen, att anpassa sig till situationen. Förstå att man inte kan få allt, utan att en uppoffring gynnar något annat. 

Vad vill du egentligen? Vill du allt får du väl ta det i bitar, lite i taget.

Lite mera sommar