Stugeliv

 Jag sitter hos min mormor i hennes stuga. Hon talar på och jag försöker, men orkar knappast anstränga mig för att vara trevlig. 
 Det tar på krafterna!
Livet.
Psykiskt och fysiskt.
MEN
Värt det är det!!!

Tre dagar var jag på jobb! Jag fick jobb via mammas kontakter, hos en lokal bärförsäljare, som visserligen inte är lokal då dom bor vintrarna i södern.
 Rakt efter jobben på fredag körde vi smidigt till stugan med mamma.
Jag var så glad över att få återhämta mig från det ovanliga ståendet på jobbplatsen, här på stugan- i naturens arma skydd och lugn. 
Men haha, var väl nästan lite onödigt att ens drömma om det.
Tja, hela härliga Midsommaraftonen fick jag spendera, med mycket mer eller mindre trevliga folk här på ön.
Inte en stund för mig själv, som jag brukar- men visst jag överlevde ju! Och fantastiskt. 
Skribalägret, och detdär att jobba i en viss grad av service, har lärt mig att våga ge något av sig själv. Att komma över rädslan, av att någon annan tar ditt jag, när du ger något av dig själv.
Kanske någon försöker ta mitt jag, vem vet. Men så väl känner jag jaget, att jag säkert snabbt skulle längta hem och komma tillbaka. 

Midsommaraftonen firade jag trevligt i min bästa väns, stugkompisens sällskap (inte alls irriterande att ha någon med sig helatiden-såsom oftast) och med släkt- ätandes, stugandes och simmandes i Finska Viken.
 På kvällen förflyttade sig hela öns befolkning, antingen invånare eller genomvandrare- eller något däremellan- till den legendariska "Kokkokallion". Dvs. ett berghäll med sandstrand och idyllisk zon för en midsommarbrasa. 

Med mamma spenderade vi, som vanligt, hela midsommaraftonen med blomkrans i håret- i svensk stil, som man kan känna oss av här på ön. Vi är ju de, som förr i tiden alltid bodde här ettpar månader om somrarna, och sedan försvann tillbaka till Sverige. Någonslags tradition måste vi väl konservativt uppehålla här. Vänta bara på midsommarstången, som någongång kan stiga upp, och ta plats nära flaggstången uppe på berget- var förbi allla rika och bättre talande svenska folk köre förbi med sina stora och dyra motorbåtar om Midsomrarna!

Jag ska absolut inte avslöja, att jag haft en masslust att få skriva under dessa tider av avstående från både dator-dvs. blogg, och skola. Mitt ordförråd har betydligt haft längsamt.

Ett enda hopp har jag iallafall. Här, som öns fånge (som för en timme sen ännu var på springande fot- eller snarare rullande bilhjul påväg för att snappa upp erfarenhet och upplevelse om Raseborgs fina småvägar och värdefulla natur- denna gång i Bromarv) kan jag skriva sångtexter, i havets roande lugn om kvällarna. 

Det är så mycket man ska, vill och måste göra. Såsom Tove Jansson i sin Höstvisa berättar. Men det är ju tur för oss, att vi för en gångs skull hinner vara här på stugan lite längre i rad.

Skönt är det. 
Och enda problemen som mig har stoppat, har varit min hemska halsduksfetiss och min sjuka fot. 
Vårtborttagningsmedlet skulle vara smärtfritt. Javisst, i viss grad var det ju. Men mina vårtor i fötterna har olyckligt placerat sig vid gående fotens svagaste tyngdpunkt. Och hindrar mig därför att gå eller springa, som en vanlig, fri och lycklig sommarflicka på en gyllene ö brukar. 

Det andra problemet, känner många i närjänget väl igen. Brukar ju visserligen gå med yllekrage- nej, halsduk på året om. Sorligt visst, då man inte klarar sig utan den. Eller råkar hålla på med sång, och inför spelningar inte gärna offrar sin röst för att bota fetissen.
Somtur hittade vi med min bästa stugevän äntligen många gemensamma drag. Varav en var halsduksfetiss!