Bruce.

Jag har nu i ungefär åtminstone två veckor gått omkring och visserligen orkat mina vardagliga sysslor förvånandsvärt bra..

Med hjälp av Bruce Springsteen. Har läst om honom (sakta men säkert), lånat album från biblioteket, laddat ner allt fler låtar i telefjongen, skrivit ner lyriker till hans låtar- övat dom, gjort egna-till situationen passliga- spellistor av hans låtar och gått omkring och lyssnat på endast dessa,märkte jag nu.

 Man kan väl alltså säga att Bruce har gett en skymtning av större glädje i vardagen?

Också tänkte han förstöra hela min dag två dagar sedan, då biljetterna till hans konsär i Åbo HK Arena kom till salu. (Snabbt var första konsären slutsåld, då han somtur hade reserverat en till konsär dagen efter)

Hela min skoldag gick till att i ett hav av kallsvett försöka skaffa 3 stycken biljetter.

Till sist hade jag stressat så mycket(=fått sån huvudvärk), att jag åkte hem,&köpte biljetterna i sista sekund!

-----------------

Annars kännt mig ypperst tråkig och antingen för vuxen, eller för ung för att kunna klassificera mig ärligt social.

-Satsat på skolan och (endast där) varit intresserad, villig och glad över att få lära mig saker och ting.

Men ändå i för trög takt för att vara nöjd.

Ändå endast fått 8½ i nians sista fysikprov, fast jag kämpat.

Ändå tagit för mycket press och stress för att kunna lyckas.

Ändå kännt mig som ett undantag, i ordets alla betydelser.

Kanske helt enkelt utomstående.

Ändå inte vetat vart man ska ta vägen, men gasat på för fullt i första passliga riktning iallafall.

Självsäkert och stolt.

Vad annat kan man göra?