Text om ett ilsket murmeldjur.

Det är berättelsen som är det viktiga, säger dom. 

Berättelsen hit och dit. 

Jag har en berättelse för tusan ! 

Jag blev så ilsken såå! 

Jag har en sann och fin berättelse. Ingen ville lyssna. 

Jag var dessutom för blyg att göra något nummer av mig själv. Jag kunde och ville nog stå framför publik och så. Men annars kom jag sällan frivilligt med egna kommentarer eller åsikter i sammanhang då någon annan rakt nämnde att jag stog bakom den.
Jag ville bara inte att alla andra skulle kunna bilda egna kritiska åsikter om min omsorgsfulla snälla men kanske lite radikala tanke som jag förvandlade till en denna gång egen åsikt, som jag sedan tvingade mig själv att säga ut högt.
Äsch.

Nå, så kom dagen då jag måste hålla detdär tusans föredraget om en stat i The States, USA.
Väntade på det värsta men hoppades på det bästa. Så brukar man ju.
Det gick så att min klasskamrat hade lovat hjälpa mig med engelskan, jag är inte så bra på att uttala ord och därmed bilda egna flytande meningar. Orden bara blir och hackar i halsen och jag vet inte alls vad jag sist och slutligen igenltigen ska säga. Den känslan brukar komma plötsligt, då jag en stund tidigare inte brytt mig om den.

Nå föredraget var kort, ettpar minuter.
Jag ställde mig framför klassen, gjorde datorn färdig för att göra en fin prestation med intresse av samarbetsvilja, med vänlighet och respekt mot medmänniskor, vilket datorer oftast brukar visa, visst.

Nå. Där stod jag och försökte få datorn och fungera då åskådarna visade sina utmattade, en aning missnöjda miner mot mig. Somom jag redan hade misslyckats med allt jag skulle säga. 'Hjälp.'
Nå, iallafall förökte jag få datorn att fungera och tiden bara rann iväg, medan ändå varje minut kändes längre och längre.
Jag märkte de apatiska händerna som började röras vid håret, pennan därefter engelskahäftet, på några av klasskamraterna.

Så plötsligt rycktes mina axlar av att engelskavikarien ropade att jag skulle dra presentationen utan den osamarbetsvilliga datorn. Det började snurra i huvudet.
Jag började stamma. Jag försökte säga vad jag skulle säga. Jag kom nog ihåg ungefär allt utantill, men nej. Det kändes bara allt för svårt.
Mina ilskna klasskamrater såg bara ännu ilsknare ut, och mina axlar spändes ytterligare.
Till sist kommer jag inte ihåg något mer. Det bara snurrade i mitt huvud och jag satt mig på min stol vid pulpeten. Lite fånigt gjort kanske man annat kunde jag ju inte.

Där satt jag till timmens slut. Vikarien talade om detta snabbt med mig, men det var inget märkligt. Jag får hålla presentationen pånytt senare, nästa timme med vår egen lärare.

Den gången kunde murmeldjuret hålla sin ilska för sig själv. Ingen behövde murmeldjuret uttrycka den för, alla visste redan vad som hänt. Då behövde ju inte murmeldjuret göra något nummer av sig själv, ingen annan om någon annan heller.
 Och uttrycka sig själv fick murmeldjuret nästa engelskatimme.