If you want to feel free, you have to do something for it.

Här kommer mitt andra lite "större" inlägg idag.

If you want to feel free, like the most of us, you really have to do something to catch the feeling of freedom.

Vi har ett hummelbo invid vår terassdörr. Humlorna har börjat öka sig, och därmed flyga förbi oftare på sistone. Här omdan blev jag stucken av en aggressiv humla, surrande i mitt hår. Jag försökte ju alltså bara snällt och vänligt, mot humlan ta bort henne/han från mitt hår, så hon/han kan flyga vidare till sitt bo.
Humlorna blev då tydligen irriterade över vår fina stund invid musikens lugn och ro, och begärde
 om tystnad. (Konstigt, må nu tro att alla djur gillar musik!)
 Av automatisk reaktion tog jag då iallafall tag i humlan med min hand, vet inte riktigt varför jag gjorde det så snabbt. Det var iallafall inte så behagligt med en surrande aggressiv humla i sitt hår, så jag skulle ju få bort den!
Humlan stack mig i ringfingertoppen, vilket blev fruktansfärt sjukt- ända tills hyrokortisonsalvan lugnade ner svindeln.

Dagarna efter, har surrandet inte alls kännts ens nära heller behagligt, vilket det oftast gör. Ja menar, jag bryr mig knappt alls av surrande bin eller humlor, då jag med mitt lugna natur är van vid att de inte attackerar mig sådär som humlorna här om dan.

Jag märkte surrandets förorsakan med kalla kårar och jämt spända axlar,

vilket jag var djupt missnöjd över, jämfört med min vanliga reaktion

(vilket då är den, att jag inte kan förstå folk som börjar skrika och hojsa direkt de hör någon säga "ett bi kommer imot dig!")

Nyss medan jag tittade på TV, och emellanåt fort susade ut för något ärende jag knappt kommer ihåg mera, hade en rättså stor humla lyckats ta sig på insidan av dörren.
Jag lät den vara i lugn och ro först, tänkte att den nog klarar sig själv (tänkte då säkert starkt mentalt att jag inte vill vara i närheten av den, och om jag låter den vara ifred gör den likaså åt mig)

Tills jag konstaterade att jag bara måste få ut den,

före den blir vansinnig.

Började försiktigt med att flytta gardinen ur vägen, i mellan vilket (och glasdörren) humlan var.

Hjälpte inte.

Tills sist måste jag ta itu med "burk taktiken", vilken må vara

 rättså vanlig istället för andra alternativet "mordet".

Humlan började redan vara såpas upprörd i det laget, att det var svårt att fånga in den i burken.

Somtur var mamma just påväg in, och fungerade som mentalt stöd, då jag fick taget humlan in i burken, och gjort det aningen svårare passet, nämligen få locket på burken utan att få en rasande humla i ansiktet typ.

Det gick somtur bra, och när jag väl susade ut med burken med humlan i, passade mamma på med att ta en tejpbit och tejpa fast hålet de färdas in och ut igenom. Nu lät vi dom i lugn och ro få surra omkring där. Och får se vad det för med sig.

 Med tiden hoppas jag att de humlor inne i boet, tyvärr, dör. Och resten söker sig ett nytt hem. Så går naturens lag. De större fångar de mindre(oftast).

Poängen med denhär berättelsen

Var rädslans vinnande.

En känsla, som innehåller mycket positiv energi, och gör en att tro sig klara vad-som-helst!

Mera sådant!

Det är den känslan, vi behöver, för att orka fortsätta försöka. Försöka igen en gång på allt det som vi tidigare misslyckats med. För en gångs skull vinna sina rädslor, och låta det leda till någonting, som sist och slutligen kan förändra ditt liv i någon grad!

För att ådstankomma den känslan kan vi tillexempel ta itu med det svårare alternativet i vardagens dagliga sysslor. Välja det mindre "trygga och vanliga" alternativet! (:

Lita på er själva!

p.s.
Dessutom lämna ett positivt minne i sin hjärna, av det, som förr kändes omöjligt.

Trevlig fortsättning på dagen!

 Kom ihåg att vinna er själva tillräckligt ofta! :)

Tack för mig.