I detta skede som kallas för ett liv.

Regnet droppar. Ett behagligt rasslande.  

Ökar i takt, tempo och ressonans. 

Man kan undra hur man hamnade här, 

även om det är fullständigt naturligt. 

Att ha sin boning någonstans här i världen, 

i detta skede som kallas för ett liv. 

För egen del har jag min boning lite varstans, 

det kräver en del utredning för att nå klarhet i, exakt var,

när någon mot förmodan förmår sig besväret att fråga. 

I detta skede som kallas för ett liv,
har jag nått insikt, om vad som egentligen räknas.
Samtidigt som jag ingenting vet, inte än, inte längre.


I flera månader har jag gått och undrat,
utan desto flera svar.
Nu har jag slutat leta,
efter frågor som ingen annan har.


Det har hänt så mycket,
ett helt liv har förändrats.
I en riktning som är min.
Samtidigt som jag ändå går och undrar.
Vem som egentligen styr?


Hur mycket bör man streta emot,
Göra sig mödan värd - att försöka skifta kurs.
Till en färdled man bestämt sig för,
på vaga grunder. Fullständigt ovetandes,
om livets sanna gång.... 

En företeelse ingen besitter facit till. Än mindre översikt över. 
Annan än gud, om nu någon sådan finns att tillgå.


Bör man hellre "ge upp",
Ägna tiden åt något annat,
än att stanna kvar i en illusion,
som aldrig gick i uppfyllelse.


Vem är det egentligen som styr?

Och måste jag veta,
hur mycket jag står i tacksamhetsskuld?
Eller räcker det,
att jag försöker mitt bästa.


Så många drömmar som går i uppfyllelse,
utan glädje över de inre bestämmelser,
som utav orsak förblev som de blev.

Mer liv till livet

Det är rent utsagt skrämmande att bli vuxen. 

Att ens egna val får konsekvenser, och man vet inte alltid vad som är rätt val - och då har man endast sig själv att ty sig till i slutändan, går inte att skylla ifrån sig. 

Och faktumet att man faktiskt kan ha fel, och det bästa är att erkänna - även om man bara vill hålla huvudet högt och inte medge något - samtidigt som man vill dränka samma huvud i sanden, utan att någon ser. 

Att det till och med finns andra individer här i världen, och att de också kan ha ambitioner och föresatser precis som du. Och ingens tid är mera värd, även om man så lätt vill låta dem tro det. 

Att man måste börja prioritera, och kanske rentav välja bort. 

Att det man gör nu är till förmån för en bättre framtid - som kanske aldrig kommer. Att andra kanske väljer att leva ut den framtiden i förväg, medan du sitter uppe långa nätter. 

Att allting inte alltid handlar om just dig. 
Att du måste stå upp för dig själv, och försätta dig utanför bekvämlighetszonen, kanske göra något du är livrädd för, och inse att du i slutändan är ganska ensam. Du har inte alltid andra vid din sida, men du har dig själv. (blabla, deep) 

Att det kräver självsäkerhet att stå upp för sig själv. Men att denna samma självsäkerhet kan ge dig sömnlösa nätter, du kanske gick för långt. Ditt ego kanske var gränslöst den gången, och du vet inte hur du ska bota situationen. Det är ingen idé att försöka leka ledsen för det som hände, ingen kommer att tro dig - så fort du har yttrar ett litet "förlåt" kan du fortsätta på samma sätt igen. Vuxenhet handlar om att göra om och göra rätt. correct me if i'm wrong (inte där helt än haha)

Att du helt enkelt måste släppa taget om det där självsäkra skalet ibland. Blotta dig själv inför någon annan, om du verkligen vill släppa in den personen i ditt liv. Du kan inte förvänta dig att dela ett liv med någon samtidigt som du skyddar dig själv från densamme. 

Du kan inte alltid tänka att det finns bättre tillfällen, mer tid eller lyckosammare tur nästa gång. Detta är högst antagligen din enda chans. Men du är ju så ung fortfarande, din tid är inte kommen än???... Alla ser inte det slutgiltiga i det hela, och är det så farligt egentligen? 


Men tänk vad härligt att bli vuxen, och få inse detta (åtminstone i teorin) redan nu. Små simpla saker som trots allt har berövat flera människor deras livstid. 

Tänk vad mycket mer liv som inryms ett liv, om man vågar leva. 

"Man får inte vara främmande för något här i livet" 
(Klas Östergren, Gentlemen)