Hur många gånger ska man behöva säga nej innan nej är ett nej?
Oavsett livsområde.
...
Hur många gånger ska man ertappa sig själv innan man ändrar sitt liv på någon punkt? När blir nej verkligen ett nej - som uteblivet eller svagt blir nej tydligen ett implicit samtycke, till t.ex. våldtäkt. Hur många gånger ska man behöva tacka nej till ett åtagande innan man går fri från samvetskval?
Dagens reality check bestod i en överbelastad dator, som likväl skulle kunna symbolisera min hjärna just nu. Men hur många gånger laddas inte batteriet om (för vissa genom ström och omstart, för andra genom sömn och föda) för att utbrändheten ska bli förglömd redan nästa dag? Hur många gånger kämpar man inte sig igenom och bara fortsätter vänta på den där sista och avgörande utslagsrösten - ja eller nej?
Jag lyckades rädda min essä (som riskerade försvinna när datorn mentalt höll på att tuppa av) och imorgon kommer jag minnas denna dag som den dagen jag äntligen blev klar med skrivandet. De spår av trötthet och frustration som fortfarande finns kvar går att förneka, lika lätt som solen kan gå i moln vissa dagar.
Hur många gånger säger man inte till sig själv att sluta stressa?
Egentligen blir det bara ett till måste. Nu MÅSTE man plötsligt sluta stressa också! Väldigt kontraproduktivt. Som att motverka sig själv, och glömma varför man stressar överhuvudtaget. Vet inte riktigt hur man ska tänka.
Har sett mardrömmar i en månad, över ett tenta-resultat som visade sig bättre än förväntat. Mot all förmodan och alla odds. Hade tenta-resultatet blivit annorlunda utan dessa otaliga mardrömmar? Antagligen inte.
Utöver tentor och skolstress finns ingen prestationsångest, kan man tänka sig. Att de som inte pluggar eller jobbar för fullt går fria, från ansvar eller förtryck. Så är det ju inte. Det som stressar mig allra mest är hur ändlös stressen är.
Oavsett om man ska gå till närmsta ICA affären för att köpa kaffemjölk, eller om man äntligen ska ta itu med tvättkorgen som hopats i flera veckor, eller käka middag på restaurang på Östermalm - ska man alltid se representabel ut.
Vi presterar hela tiden, men för vem?
Alla runtomkring dig är minst lika upptagna med att prestera, att din prestation inte har någon skillnad - än för dig. Finns det någon högre makt där uppe som stint ser ner på och bedömer oss då? Nej, antagligen inte. Och vad denna ändlösa tävlings betygsskala eller straff för fusk skulle vara är minst lika oklart.
Varje gång man faller för denna prestationsångest är en gång man även bidrar till den. Något att hålla i minne (framförallt en påminnelse till mig själv!).
Många gånger kan det göra gott med lite friktion och konkurrens. Ett led i utövandet av den bästa versionen av sig själv! Men någonstans går en gräns, och för min del har den gränsen kommit väldigt väldigt nu, undra hur många nej det fortfarande krävs.
xx Tove
