Våren kommer!
Solen skiner, och livet löser sig.
Har säkert redan berättat om att jobbiga saker vänt sig till goda, och att det verkar som att någon där uppe styr. Att all skit kommer på en gång, och att man ofrivilligt genomgår eldtest i uthållighet. Sen kommer allt det goda på en och samma gång, och man beprövas på förmågan att känna lycka, och på konsten att våga leva. Det är en enda berg- och dalbana och det är ytterst oklart vem som har kontrollen.
Om det inte var här jag skrev, så gjorde jag det på den parallella bloggen. Artist-hemsidan!!! Jag lanserade nämligen den egen-gjorda provisoriska hemsidan, som följd av ett ytterst spontant anfall, en ensam och sen kväll för någon vecka sedan!
Se faktumet med egna ögon: https://toveljungqvist.wixsite.com/toveljungqvist/blog
Det kanske största spontana infallet hittills är nog ändå att jag har flyttat! (Det är det fantastiska erbjudandet i förra inlägget). Med en veckas varningstid hade jag plötsligt slussat över ett helt flyttlass med hjälp av kollektivtrafikens magiska kraft. Och löper fortfarande risk att ta tunnelbanan åt fel håll, på vägen hem. Vad hände där!? Livet.
Varit lite småkrasslig p.g.a. de stora dragiga fönstren, det där kalla gammaldags sekelskiftes Stockholms-livet. Kungsholmen. Får fortfarande hjärtklappningar när brevbäraren fäller in posten genom dörrluckan, och är sten-säker på att det kryllar av stalkers där utanför det stora fönstret om kvällarna, draperierna funkar ju förstås inte riktigt... Tar två timmars kvällspromenader, går genom hela Stockholm och andas in storstadspulsen. Eller så står jag bara där. Vid St. Eriksbron. Som en skugga. Delegerar livet åt någon annan. Det är min tur att bara stå och titta på. Njuta av vilan medan alla andra springer huvudlöst efter lyckan.
Försöker fortfarande vänja mig vid att förhålla mig till mig själv.
Har ofrivilligt nog inte varit ensam på över ett halvår. Känner knappt igen min egen röst. Springer undan mina egna tankar, hur blev de plötsligt så högljudda?
Alla de sjuka tillfälligheter som livet har påvisat under det senaste halvåret har resulterat i en viss självdistans. Har bunkrat upp skafferiet, och tar det mesta med en nypa salt. Livet har långtgående tappat sin trovärdighet, men har inte riktigt hittat tilltron till mig själv än. Svävar i en ändlös okunskap om världens gång.
Är det det här som kallas för att flyga med egna vingar?
Allt detta är med andra ord ett led i en omfattande vuxenhets-process. Har helt enkelt fått lov att ta mig själv i kragen och bli stor. Hur gör man egentligen? Inga problem med det praktiska, det är hit vänner kommer för att äta sig mätta, på hemlagad husmanskost. Men att ha både behörighet och befogenhet till sin egen livsordning är något oerhört.
Ensamheten är enorm. Men jag trivs. Det är ju vad jag alltid önskat mig. Att få hänga med mig själv! Att samarbeta istället för att tävla. Tove och jag.
Efter en fullgod isolation från omvärlden, i tenta-pluggets tecken, har människomöten blivit min grej igen. "Ska vi ta en öl dårå" är inget överraskande uttryck. Efter en föreläsning, efter en tenta, eller efter en ineffektiv dag - ett onödigt stycke i kalendern. En eftermiddag i veckan kl. 15. På nåt sunkigt hak i stadens hjärta.
Mitt ständiga motto håller sig intakt: livet handlar om så mycket mer än så.
Vad gör vi här egentligen, om vi glömmer leva? Att glömma är som ett onödigt försök, ett bortkastat förbrukande av jordens redan så knappa resurser.
Jag stressar ihjäl mig mentalt varje dag.
Ser för tillfället mardrömmar om de frågor jag nu i efterhand inser att jag svarade fel på i skatterättstentan. Den som jag satsade så hårt på. Det är så många gånger man får en käftsmäll i ansiktet, som ett tack för ingenting. Antingen kan man slå tillbaka - blod, svett och Champagne eller hur var det, eller anlägga ett pokerface och bara lära sig. Av sina egna misstag, eller andras.
Det finns så många osäkerhetsmoment i tillvaron. Den är bräcklig, och det kommer brista. Men du kan inte på förhand veta när eller hur. Det är inget liv, att förbereda sig inför ett liv.
Det finns även mycket gott. Men efter traumat av alla dessa käftsmällar väljer man lätt att täcka sitt ansikte. Hur ska man då kunna se? Allt det fina.
