Jag är en av dessa syndiga varelser, som tittar annanstans eller inte låtsas av att se bekanta emellanåt. Det gäller inte vissa utskilda, utan drabbar troligtvis de flesta av mina bekanta. Det kan vara på byn, i skolan, i butiken, i bussen... Oftast är jag vid dåligt humör, eller egoistiskt nog rädd för att inte bli sedd.
I dag var jag på hundpromenad, i vackert väder. Lite trött, men inte alls vid dåligt humör. Jag fortsatte att gå, trots att jag kunde ha kurvat in på hembacken åtskilliga gånger. Det kändes inte rätt att sluta än.
När jag kom in på vägen, där våra avlägsnaste grannar bor, med en hund som varit kompis till vår hund i 10 år, hände det igen.
Jag hann med nöd och näppe identifiera familjen som gick där på vägen där de bor, då jag redan av någon orimlig orsak tittade åt annat håll, eller snarare rakt framåt- dit jag var på väg..
Till vår allas lycka märkte min hund sin hundkompis, och jag vände min blick, som möttes av familjefaderns. Jag hade inte ens hunnit gå närmare de små barnen, hunden och pappan, innan jag fick höra att en av de mest sympatiska hundar som levat på denna jord var på väg att avlidas.
Jag kan ännu från min handflata urskilja den unika doften av en fin Labrador, som levde lycklig och glad ända till slutet.
Och jag är glad över att min hund, Labradorens bästa kompis, fick leka med Labradoren- på dennes allra sista promenad.
Jag tror och hoppas att jag inte kommer att vända blicken så många fler gånger.
