Jag står inte längre ut med att må dåligt inuti, så istället släpper jag lös all ilska i stunden, och söndrade allra senast min datorskärm då jag skulle kasta den odugliga telefonen i väggen. Ja, väldigt ytligt nog.
Inte för det. Ifall tio år av mitt adertonåriga liv varit väldigt djupsinnade och emotionellt samt psykiskt krävande, kan jag väl få ta det lite ledigt emellanåt.
Det känns bra. Speciellt när jag vet vilken tillflykt jag skall ta mig till då det sentimentala och andliga slår an. Jag skriver blogg nu, för att jag har lugnat ner mig inombords. Jag ligger i vår nya pergola (ett slags utebyggnad av typen lusthus) och lyssnar på perfekt musik för stunden. Lasse Tenander, "Strövtåg i hembygden" av Mando Diao, lite Cornelis osv.
Och så kan jag ju skriva egna låtar direkt det känns så. Väntar på det verkligen, att vara så lugn att det lyckas.
För förutsättningen för denna stabila psykiska hälsa är kanske inte så konstruktiv. Det handlar om att hålla revolutionen igång som Mao i Kina sa fordom. Alltså, hålla uppe detta samhällets landmärke: sociala medier, telefon, data, gym, motion, höga prestationer och fasader.
På ett sätt älskar jag det, men det är bra utan emellan också. På stugan var problemet att släppa loss fasaden. Nu är problemet att slappna av a) under veckosluten b) under skoldagarna, för att sedan orka mera.
Men det är bra nu. Pergolan/bakgården är en perfekt tillflyktsort från allt det sociala och alla fasader. Trots att jag för det mesta har med mig telefonen här. Det handlar väl om att lära sig leva med mobilen, att anpassa sig till situationen. Förstå att man inte kan få allt, utan att en uppoffring gynnar något annat.
Vad vill du egentligen? Vill du allt får du väl ta det i bitar, lite i taget.
